Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häft. 3 - Etnografiska undersökningar öfver aztekerna i Salvador. Af C. V. Hartman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282 C. V. HARTMAN.
l
kläder. De liknade den vanliga indiantypen och tillhörde sannolikt
samma ras som man ser t. ex. i Mexikos hufvudstad. Till
kroppslängden voro de små, hade gulbrun hy, mörkbruna ögon, svart
och kortklippt hår, dräkten den vanlige central-amerikanske
arbetarens, d. v. s. hvit bomullsskjorta, hvita byxor och halmhatt.
I hufvudstaden hade jag tillfälligtvis fått rådet att såsom
utgångspunkt för mina arbeten bland aztekerna välja byn
Nahui-zalco nära Sonsonate, enär språket där skulle talas särdeles rent.
På den nyaste och bästa officiella kartan öfver Salvador sökte jag
förgäfves efter denna ort och antog därför, att det blott var en
obetydlig by med ett par hundra invånare. Det var sent en dag
jag red ut från Sonsonate, och först på kvällen efter mörkrets
inbrott anlände jag till Nahuizalco. Trött efter resan lade jag mig
utan att få tillfälle att råka min blifvande värd, stadens f. d.
kommendant, som redan gått till sängs. Stor var därför min
förvåning, då jag vaknade följande morgon och befann mig inne i en
indianby med tusentals hyddor och omkring 8 ooo aztekiske
invånare. Det var det utan jämförelse största indiansamhälle jag
sett, ty under de år, jag tillbragte hos norra Mexikos
indianstammar, träffade jag sällan någon by med mer än 30-40 hyddor, om
jag undantager några större med ett par hundra hos mayo- och
jj/tf^z-indianerna vid Stilla hafs-kusten.
Jämfördt med förhållandena hos Sierra Madres jagar- och
nomadfolk föreföll allting så ordnadt och civiliseradt i detta
samhälle, att jag tog för gifvet, att jag här genast och utan hinder
skulle kunna börja med kroppsmätningar och fotografering af ett
större antal infödingar. Men jag anade icke, huru djupt inrotade de
gamla vidskepliga åskådningarna och misstron mot allt nytt och
främmande i själfva verket voro äfven hos detta folk. Icke ens
mot kontant vedergällning, huru hög som helst, visade det sig
möjligt att förmå mer än några få individer att låta mäta eller
fotografera sig. Jag beslöt då begagna mig af regeringens
rekom-mendationsskrifvelse och vände mig till stadens alkalde, byrådets
ordförande, en gammal indiangubbe. Han svarade först något
diplomatiskt, att han skulle göra sitt bästa, så snart göromålen
tilläte det, men då en af hans kolleger, en s. k. aguacil, steg fram
och berättade en sorglig men sann historia om en af sina vänner,
som blifvit fotograferad af en tysk hacienda-ägare nära
hufvudstaden och endast helt få dagar därefter dött i stark feber,
efterlämnande änka och många oförsörjda barn, bad han att få uppskjuta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
