Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Isen i Isfjordens mynning hade nu skingrats, men på grund
af stiltje kunde Axel Thordsen först den 16 juli afgå för att söka
nå Storfjorden, expeditionens egentliga arbetsfält. Motvind
utanför Belsund föranledde dock, att man inlöpte i denna fjord, och
under uppehållet därstädes företogs af Nordenskiöld en båtfärd till
Van Mijenbay och Belsunds mynning, medan Dunér färdades
i Van Keulenbay. Astronomiska ortbestämningar utfördes på
flera ställen, och de yttre delarne af fjordarne blefvo till sina
hufvuddrag kända. Den 27 afgick fartyget från Belsund, men
måste på grund af stilje redan den 30 ankra vid Dunöama,
hvar-ifrån båtfärder företogos till Hornsund för fjordens kartläggning.
Den 3 augusti fortsattes färden, Sydkap passerades den 6, och
den 9 ankrade man på Storfjordens östra sida, vid Whalespoint.
Här började genast arbetena för gradmätningsnätet; från
Whalespoint hade man en härlig utsikt: söderut öfver Tusenöama, västerut
öfver Storfjordens västkust och en del af den östra, så att vinklar
till de viktigaste punkterna kunde tagas. Redan den 12 var man
tid Agardhs bay och utförde liknande observationer från berget
norr därom, där äfven en mängd juraförsteningar insamlades.
Följande dag ankrade man vid Kap Lee, arbetade där och
flyttade sig sedan till Förväxlingsudden samt till hamnen vid
Edlunds berg. Detta berg bestegs, och man gjorde en försöks-
vandring ut på inlandsisen, som hade nästan samma höjd som
fjälltoppen. »Den befanns alldeles slät och täckt af hårdt frusen
snö, öfver hvilken vandringen var lika bekväm som på ett golf.
Denna snöplan tycktes sträcka sig ända bort till Chydenii berg, så
att det icke torde möta någon svårighet att komma dit, i fall
någon därstädes belägen bergstopp skulle utses till triangelpunkt».
Under en båtfärd, som sedan företogs till Helis sund, bestegs
äfven den 22 augusti Hvita berget norr därom. »Utsikten
härifrån är den mest storartade man på Spetsbergen kan finna. I
öster på tjugu mils afstånd sågs ett ganska högt land med tvenne
rundade, öfver de öfriga fjällen uppskjutande bergskupoler. Det
var den längst mot väster utskjutande delen af en stor, ännu
nästan okänd arktisk kontinent, som, ehuru upptäckt redan år 1707
af commandeur Giles, varit helt och hållet bortglömd och utlämnad
på de nyaste kartorna. Emellan detta land och Spetsbergen låg
Hafvet täckt af stora, obrutna isfält, mellan hvilka helt säkert intet
fartyg skulle kommit fram. Vår älsklingsplan, att efter slutade
undersökningar i Storfjorden resa dit, måste således uppgifvas» (4).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
