Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Australien, hvars meteoriska natur aldrig betviflats. Vidare
hänvisar han på Ovifak-jämets meteoritstruktur, som anger, att det
aldrig varit smält utan är ett aggregat af lösare sammanhang; den
betydliga gashalten, som järnet vid upphettning afgifver och som
uppgår till ioo gånger dess volym, anser han äfven tala därför,
liksom han också påpekar det svårförklarliga däruti, att järnblock
af dessa dimensioner med en egentlig vikt af 6 till 7 skulle hafva flutit
upp från jordens inre med en plutonisk lavaström, hvars specifika
vikt är omkring 3. För att förklara det genetiska sammanhanget
mellan järnet och basalten tvekar han heller icke att draga ut
konsekvenserna till det yttersta, i det han framställer den satsen, »att
hela nordvästra Grönlands basaltbildning härrör från ett under
miocentiden nedfallet kosmiskt sediment».
Hvilka åsikter man än må hysa rörande hans kosmiska teorier,
måste man likväl gifva sitt odelade erkännande åt de iakttagelser,
hvilka Nordenskiöld med aldrig svalnande ifver samlade rörande
sådana frågor. I Geol. för. förh. publicerade han talrika med stor
omsorg samlade och kritiskt sammanställda iakttagelser rörande »Trenne
märkeliga eldmeteorer, sedda i Sverige under åren 1876 och 1877».
Den första af dessa var Ställdalsmeteoriten den 28 juni 1876, som
också var den enda, från hvilken nedfallande stenar tillvaratogos. Bland
de många intressanta omständigheter, som af Nordenskiöld
anföras i sammanhang med detta meteorstensfall, må särskildt
framhållas, att medan meteoren visade sig öfver ett mycket vidsträckt
område som en eldkula, flerstädes i glans täflande med solen, fanns
det ett mörkt centralfält, inom hvilket eldkulans ljus var doldt af
molnmassor eller molnskärmar, hopade framför meteoren.
Meteorens bana, höjden, på hvilken eldkulan söndersprungit, banans
projektion mot jordens yta o. s. v. göras till föremål för bestämningar
ur de sammanställda iakttagelserna. Det konstateras, att här,
liksom vid talrika andra meteorstensfall, fallhastigheten vid jordytan
varit obetydlig, och däijämte också att stenarne knappast haft
någon hög temperatur. Lindströms analyser på meteorstenarne läggas
till grund för en diskussion af deras sammansättning och en
jämförelse med andra meteorstenar, och sammanföras de besläktade
till en grupp, som af Nordenskiöld benämnes hessleiter.
Den andra af de meteorer, som Nordenskiöld i denna
afhandling beskrifver, är den eldkula, som visade sig den 18 mars 1877
öfver en stor del af mellersta Sverige och söndersprang öfver den
vid tillfället isbelagda sjön Vänern. Ehuru det sistnämnda för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
