Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hållandet var utomordentligt gynnsamt för efterforskandet af stenar
eller andra fasta partiklar från meteoren, och ehuru sådana
eftersöktes å Vänerns is, kunde endast helt obetydligt af oorganiska
stoftpartiklar af knappast bestämbar natur återfinnas. Nordenskiöld
beräknar ur de talrika iakttagelserna meteorens bana, dess höjd
vid söndersprängandet (38 kilom. från jordytan), dess storlek (4—500
m. i genomskärning) och kommer till den slutsatsen, att den
hufvud-sakligen bestått, dels af gasartade ämnen, dels af kol, så
finför-deladt, att detsamma helt och hållet förbrunnit under meteorens
korta bana i jordatmosfären. Äfven i detta fall konstateras ett
mörkt centralfält.
Den tredje af de i samma afhandling beskrifna meteorerna är
den, som iakttogs öfver en stor del af mellersta och norra Sverige
jämte Finland, Ingermanland och Estland den 29 april 1877, och
som af Nordenskiöld benämnes Luleåmeteoren. Denna meteor är
märklig på grund af den långa tid den var synlig, i det att den
längs sin bana kvarlämnade ett praktfullt rödfärgadt ljusfenomen,
som dröjde kvar 15 till 30 min. Äfven här fastställes meteorens
bana och punkten för dess sönderspringande, hvilket beräknas hafva
»ägt rum midt emellan Luleå och Nederkalix» på en höjd af 35
kilometer öfver jordytan. Meteoren lyste att börja med icke med
eget utan med återkastadt ljus, och så var förhållandet äfven med
de efter det röda skenets försvinnande kvarstående hvita och ull-lika
molntapparne, som liknade lätta, solbelysta moln. Då
Luleåmeteoren icke tyckes hafva lämnat några fasta förbränningsprodukter,
är det sannolikt, att ljusutvecklingen berott af kol och kolväten,
hvilka gifva ett hvitt eller hvitgult ljus. Vid förbränningen
utvecklades dock inom kort en massa vattengas, kolsyregas m. m.,
hvilka omgåfvo den brinnande kroppen och absorberade en del af
ljusstrålarne, de blåa och de gröna. Meteorens lysande kärna
beräknas af Nordenskiöld hafva haft en genomskärning af åtminstone
i 000 m.
Det måste erkännas, att Nordenskiöld genom insamlandet
af talrika uppgifter rörande de tre beskrifna meteorerna, genom
deras sammanställning och genom de slutsatser, han däraf kunnat
draga, väsentligt ökat vår kännedom om detta fenomen. Bland
hans vänner och bekanta uttrycktes förvåning, att han ville offra
tid på så allbekanta saker ; men det var ofta Nordenskiölds styrka
att kunna afvinna det alldagliga nya utgångspunkter för vidare
forskning, och han belönades för sin möda med att från hvar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
