Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara mestadels af lokal natur och betinga i stort sedt icke några
ur odlingssynpunkt mera genomgående olikheter.
Hvad angår sedimentens fysiska och mekaniska egenskaper, så
få de sina uttryck i namnen. De finaste sedimenten äro leror eller
lerartade, därnäst komma de något gröfre, men för känseln mera
mjöl- än sandartade jordslagen, som gå under olika lokala namn:
sandmo, lermo, mjuna, mjöla o. s. v., och sist, såsom de
gröf-sta, sandaflagringarna. Det skulle föra allt för långt att gå in på
en mera detaljerad redogörelse för de olägenheter och de fördelar
dessa olika jordslag äga såsom odlingsmark. Däremot kan för en
karakteristik af regionens af dem betingade skaplynne något böra
tilläggas om deras inbördes fördelning och lagringsförhållanden.
Det är då först förtjänt af uppmärksamhet, att de lerartade
sedimenten i allmänhet saknas på nivåerna närmast under den marina
gränsen, och att där företrädesvis mera sandiga eller till och med
grusartade aflagringar förhärska. Detta är lätt förklarligt, om man
erinrar sig, att det är först på något djup under hafsytan de finare
slampartiklama kunna komma till afsättning, och om man därjämte
tar i betraktande, att i de mest skyddade lägena intill den marina
gränsen någon nedsköljning af den högre belägna moränmarkens
finjord icke kunnat äga rum. Egentliga leror och lerartad mojord
träffas därför vanligen först något eller några tiotal meter under den
marina gränsen, och då det är företrädesvis sådana jordslag, som
blifva föremål för odling inom nu ifrågavarande region, kan man
säga, att denna närmast den marina gränsen har en, till sin bredd efter
de lokala förhållandena något växlande zon, som ur odlingssynpunkt
ställer sig mindre gynnsam än regionen i öfrigt. Den marina
gränsen är af denna grund och i nu nämnda hänseende icke någon så
skarpt framträdande demarkationslinje, som den är i geologiskt
hänseende och rent teoretiskt sedt. Inom regionens inre delar i
öfrigt har mojord, än mera sandartad, än mera lerartad, vidsträckt
utbredning såväl i älfdalarna som på slättmarkerna. Såsom
exempel på sådana trakter, där den breder ut sig öfver vida marker,
kunna nämnas stora sträckor längs järnvägen både söderut och
norrut från Vännäs. I älfdalarna äro dessa finare jordslag ofta
öfverlagrade af gröfre sand och grus, alldeles såsom man vid de
nutida älfmynningama kan se, huru de finare slamsedimenten, i den
mån aflagringsområdet uppgrundas, blifva öfvertäckta af gröfre
sand, som älfvama släpa med längs sin botten. Då denna sand
rikligast aflagras närmast intill älfmynningen, finner man rätt ofta,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
