Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där älfsedimenten breda ut sig öfver större ytor, att de finare
mo-eller lerartade bildningarna på något afstånd från älfven gå i dagen,
under det att de närmast intill densamma äro täckta af gröfre,
sandiga lager, som då gärna nå en något högre topografisk nivå.
Dessa förhållanden kunna iakttagas i trakten kring Umeå och
Skellefteå och på andra ställen, där älfdalama vidga ut sig på
sådant sätt.
De sedimentära bildningarnas mäktighet är mycket växlande
och bestämmes dels af topografiska förhållanden, dels af den mer
eller mindre rikliga tillförseln af material under sedimentationen.
Där terrängen varit mera jämn och sedimenten haft tillfälle breda
ut sig öfver stora vidder, blir mäktigheten i allmänhet mindre.
De grunda sänkoma kunna i sådan terräng ha blifvit fullständigt
utfyllda med dessa sediment, som då bilda vidsträckta sand-,
mo-och lermarker, ur hvilka blott de högre moränbackama och
berghällarna sticka upp. Men om sedimenttillförseln varit mindre
riklig, ha sänkorna ofta ej blifvit helt fyllda, medan de stodo under
hafvets nivå, utan framträda efter höjningen såsom grunda sjöar
med 1er- och sandbotten och med samma jordslag här och hvar
vid stränderna.
I trånga älfdalar, där sedimenten icke kunnat spridas öfver
större vidder, få de så mycket större mäktighet; något som man
allmänt kan iakttaga vid de af älfvarna utskurna nipstränderna,
hvilkas branter ofta nå en höjd af ända till 50 meter och mera.
Närmast under den marina gränsen blir mäktigheten i regeln mindre,
hvilket förklaras däraf, att djupet där varit ringa och att
sedimenten icke kunnat aflagra sig högre upp än intill denna gräns. I de
älfvar, där tillförseln af slam och sand varit riklig, ha aflagringarna
ofta fyllt dalbottnarna ända intill den marina gränsen ännu åtskilliga
mil utför från älfvarnas äldsta utlopp vid denna gräns. I andra
älfdalar, t. ex. en del af de smärre älfvarnas i norra Ångermanland,
har sedimentbildningen varit otillräcklig härför, så att dessa
jordslag endast förekomma i dalbottnarna och såsom föga mäktiga
aflagringar längst ned utefter dalsidoma. Stundom kunna
närliggande och ungefär lika stora älfdalar förete anmärkningsvärda
olikheter med afseende på älfaflagringamas mäktighet och beskaffenhet.
Såsom exempel härpå kunna anföras Öreälfven och Gideåälfven, af
hvilka den förre utmärkes genom sina kolossala sedimentmassor,
under långa sträckor fyllande dalen ända upp emot den marina
gränsen, den senare åter flerstädes af så obetydliga sediment, att de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
