Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fotter forseddes med af vridna björkvidjor flätade skarbågar ’ för
att ej sjunka for djupt ned i den obanade snön.
I förhållande till det besvärliga skördearbetet gaf nog
myr-slåttem ett ganska dåligt resultat. Icke desto mindre var det just
tillgången till myrslogarne, som gjorde det möjligt för finname att
vinterfoda ett proportionsvis större antal boskapsdjur än svenskame.
Landshöfding Mömer omnämner på 1700-talet som de värmländska
finnarnes största förmån, att de ha godt sommarbete för sina kreatur
och någorlunda tillfälle att bärga tillräckligt vinterfoder ur skogen.
Det vinterfoder, som finnen efter sträfsamt arbete lyckats
anskaffa på hösten, var emellertid efter nutidens sätt att se saken
alldeles otillräckligt för hans många kreatur. Men i äldre tider ansåg
man såväl i finnbygden som i öfriga trakter af Sverige och Norge,
att man borde ha så många kreatur, som man nätt och jämnt kunde
lifnära öfver vintern. Kreaturen fingo därför svälta hela vintern
igenom, så att de, när de på våren kommo ut, voro så utmagrade
och svaga, att de knappt kunde stå på benen.1 2 En välbehöflig
motvikt mot vinterfodringen bildade det präktiga sommarbetet, som
gjorde, att kreaturen om hösten åter voro »som älgar». Finnen
hade därför äfven bland svenskame anseende for att vara en god
boskapsskötare, så att det flerstädes både i Värmland och Dalarne
var vanligt, att svenskbygdens folk skickade sin boskap öfver
sommaren upp till finnmarkerna, där den då sköttes af finname mot
ersättning i säd eller penningar. Finnens egna kreatur voro i
allmänhet af en liten, kullig, välväxt ras, »lik engelsmännens Galloway
Cattle», som ej blir större än en några månader gammal skånsk
kalf.3 De kunde därför ej gärna användas till körslor — till sådant
använde finnen alltid häst —, men korna mjölkade väl och gåfvo
en i förhållande till utfodringen ojämförligt större afkastning än
andra kreatur. Mjölken var också i finnens hushållning af
synnerligt stor betydelse. Ty smöret var, förutom några kreatur och
skogsfågel, mångenstädes den enda vara, som finname kunde med
lätthet afyttra till svenskbygden, då de behöfde penningar till sina
kronoutskylder. De beredde också smöret omsorgsfullt. »Våra
prästgummor», berättar prosten Boethius i Grangärde 1774,
1 Sådana skarbågar eller trygor omtalar redan Olaus Magnus. De användes
förr mycket i vårt land både för hästar och människor. I Nordiska museet finnes ett
par sådana så långt söderifrån som från Björke socken i Västergötland.
3 Segerstedts samlingar, Orsa.
a Vingård, femårsber., sid. 25.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
