Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
borta från bygden, hade befolkningen sina fäbodar; äfven till de
aflägsnaste trakter kundo de stundom komma på sina
jaktfärder, och i de fiskrika skogstjärname hade de sedan gamla tider
sina fiskeställen. Och jakt och fiske spelade denna tid en långt
större roll i den svenske bondens hushållning än nu. Särskildt var
detta förhållandet i de skogrika provinser, där finname i allmänhet
slogo sig ned. I Värmland kunde sålunda år 1581 bönderna i
Västersysslet lösa sin tiondespannmål med 113 älghudar.
Det var under sådana förhållanden nog icke endast på någTa
få ställen, som det väckte förskräckelse och ovilja, när fäbodjäntor
eller jägare kommo hem till byame med underrättelser om det
främmande folket, som slagit sig ned i skogame. Redan deras
blotta tillvaro därstädes väckte ovilja. Vi erinra om, hurusom alla
dylika nyodlingar alltid voro en nagel i ögat på de gamla byame.
Ofta tillkommo emellertid andra anledningar till förbittring mot
de nya granname. När bonden kom upp till sin fäbodvall, kunde
det hända, att han fann dörren öppnad och en del redskap och
andra saker borttagna eller sönderslagna. Han skyllde genast på
finnen, och det sannolikt ofta med goda skäl, ty bland de
invandrade lösfinnarne funnos, såsom vi veta af handlingarna, också ej så
få, som begifvit sig hemifrån för att undgå lagens arm.
Annu mera måste oviljan ökas, då man såg, huru finnen
handskades med det dyrbara villebrådet. Ej sällan påträffade man i
skogame ruttnande kroppar af älgar och annat villebråd; finname
hade blott tagit huden, då de ej funnit användning för allt köttet.
Och kom man till sina gamla fiskeplatser i de aflägsna
skogs-sjöarne, kunde man finna dem upptagna af finnens redskap och
båtame flyttade till något annat ställe. Någon uppgörelse var ej
heller lätt att åstadkomma, ty finnen behöfde stort utrymme, och
med afseende på skogsfång och jakt hade han mycket svårt att
finna sig i några inskränkningar. Skogen är stundom ännu i dag
i finnens rättsföreställningar ett commune bonum.
Att oviljan mot finname började ganska tidigt, kan man se
t. ex. af det skyddsbref, som Karl IX år 1611 utfärdade för de
finnar, som slagit sig ned å Ockelbo allmänning. Men det är först
senare, under Gustaf Adolf och förmyndarregeringen, som man i
handlingarna ser mera allmänt utbredda klagomål. Nu klagas än
från Ångermanland, än från Hälsingland, Dalarne eller Värmland,
att finname »resa kring riket och uthugga den ena skogen efter den
andra», att de »ränna öfver alla deras skogar och fälla djur, och in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
