Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
melerna hjälpas upp en och en. Sedan vandrade vi mellan
Astin-tags parallellkedjor, där spår finnas efter en gammal mongolisk väg.
På det nya seklets första dag nådde vi Anambaruin-gol och
gjorde en 20 dagars marsch kring det väldiga massivet
Anambar-ula samt ett besök hos Sisting-mongolerna, där vi blefvo vänligt
emottagna och kunde förstärka provianten. Temperaturen sjönk
till 320 under noll, hvilket ej varit så kännbart, om det ej rådt
ständig blåst.
Från Anambaruin-gol återsändes två man och sju hästar till
Tjarkhlik, den nästa mötespunkten. Jag ansåg mig icke kunna
medtaga flera än tre hästar genom öknen. Männen hade i uppdrag att
om 45 dagar infinna sig med friska hästar, proviant och post vid
norra stranden af Kara-koschun, 3 dagsresor NO om Kum-tjappgan.
De skulle där sätta eld på vassen hvarje kväll och sålunda varsko
oss, då vi kommo tågande norrifrån genom öknen.
Den 27 jan. lämnade jag med den öfriga karavanen Anambar
och korsade Gobiöknen V om Sa-tscheo samt anlände efter 10
dagar till brunnen Tograk-kuduh, belägen på ökenvägen mellan Abdal
och Sa-tscheo. Härvid passeras flera olika bälten, stepp, låga berg,
fullständig sandöken med betydande dyner och slutligen åter stepp.
Från Tograk-kuduhs lilla oas börjades en farlig och intressant
fard. För oss och hästarne medförde vi is för 12 dagar, och det
befanns vara precis hvad som behöfdes. Kamelerna fingo törsta
men stodo sig bra. Vi tågade mot N 3 à 4 mil om dagen öfver
åsar och ryggar, som man knappt kan kalla för berg; de äro ytterst
vittrade och landet alldeles sterilt; ej en droppe vatten finnes.
Den 18 febr. rasade årets första buran, isande kall. Man
måste gå för att ej totalt förfrysa. För att få varmt te offrade vi
ett par af jurtets stänger. Den 19 fortfor stormen, men nu fanns
intet bränsle, vi fingo hålla till godo med små isbitar och bröd;
treflig frukost i kylan. Spår af vilda kameler voro utomordentligt
allmänna, jag iakttog dem med största uppmärksamhet och lade in
dem på kartbladen för att af dem draga mina slutsatser. Vår
belägenhet var nämligen kritisk, isförrådet var slut, och kamelerna
hade ej druckit en droppe vatten på 12 dagar. På aftonen nådde
vi en punkt, där spåren samlades knippformigt från alla håll till en
stam, som ledde in i en dalmynning, och där fanns mycket riktigt
en saltkälla, omgifven af en decimetertjock söt isskålla. Då äfven
bränsle bjöds, stannade vi två dagar, hvarunder kamelerna fingo
knapra på sönderhackad is.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
