Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lunda helt naturligt, att rökugnen egentligen skulle vinna utbredning
i de trakter, där man hade ondt om bränsle men däremot möjlighet
att skaffa lyse, såsom förhållandet var i Västlandet, där fattigdom
på skog rådde men fisket gaf riklig tillgång till tran, som kunde
användas till lyse. Däremot finnes knappast något spår af att
rökugnen vunnit insteg i Östlandet eller Sverige, under det att den
däremot snart nog blef hemmastadd på det skogfattiga Island.
Under medeltiden har man sålunda i boningshusen i
Skandinavien hufvudsakligen två olika eldstadstyper, hvilkas geografiska
utbredning står i mycket nära sammanhang med de naturliga
förhållandena. I det skogfattiga landet väster om fjällen, Västlandet
och Nordlandet, från Stavanger ända upp till Finnmarken, har man
den bränslebesparande men mörka rökugnen, under det att den
öppna ärilen är förhärskande i de skogrika trakterna öster om
fjällen, Östlandet och Sverige.
Redan under medeltiden börjar emellertid en ny eldstadstyp
invandra från kontinenten och vinna insteg i Skandinavien, nämligen
skorstensspiseln. Det finnes väl knappast något, som i husets historia
åstadkommit en sådan revolution som denna uppfinning. Då röken
afleddes genom skorstenen, behöfde man ej längre ljoren i taket;
man kunde nu lägga in mellan tak och inrätta en öfvervåning; för*"
att då ersätta ljuset från ljoren, måste man upphugga fönster i väggarna.
Och då man blef af med sotet och röken, kunde det bli fråga om en
långt större renlighet inom hus både i ett och annat afseende än förut.
Skorstensspiselns uppgift är en helt annan än rökugnens. Den
är ej närmast att öka värmen eller spara veden utan att bli af med
röken i stugan, att vara rökledning. Den enklaste formen för en
spis är sålunda den, att man öfver ärilen på stolpar uppsätter en huf af
trä och på detta sätt leder röken ut genom taket, så att den ej
obe-hindradt får sprida sig i rummet. Vill man ha rökledningen riktigt
effektiv, kan man så omgifva härden på tre sidor med virke. Till skydd
för eldfara kan detta sedan på insidan beklädas med sten eller lera.
Sådana primitiva rökledningar, rökhuf på stolpar öfver ärilen,
torde redan under den grekiska forntiden varit allmänna, att döma
af fornfynden i Tiryns, och liknande inrättningar, som nyss nämnts,
bibehöllo sig mångenstädes i Europa ända in i nyare tiden. Så var
exempelvis förhållandet i England. Ännu år 1419 måste man
sålunda för själfva staden London utfärda en förordning, att alla
eldstäder skulle uppföras af sten, tegel eller liknande ämnen och icke
af trä, vid äfventyr att spiseln i vidrigt fall skulle nedrifvas. På
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
