Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gelehrt, die direkt der Möglichkeit einer Umsegelung Afrikas widersprechen.
Und wenn wir dies auch nicht bestimmt von Eratosthenes behaupten
können, weil uns sein Werk nicht vollkommen erhalten ist, so wissen wir
es gewiss von den grossen Astronomen Seleukos und Hipparch im zweiten
Jahrhundert vor Christo, ferner von den späteren Marinus von Tyrus und
von Ptolemaeus. Der Chaldäer Seleukos aus Seleukeia am Tigris, einer
der wenigen Astronomen des Altertums, der schon die Bewegung der
Erde um die Sonne lehrte, müsste doch gerade durch die Äusserung
Herodots über den Sonnenstand aufmerksam auf die phönizische Fahrt
gemacht worden sein, wonach der Zusammenhang der Ozeane dargetan
war; aber gerade im Gegenteil lehrt er den Abschluss des indischen
Meeres, weil, wie er beobachtet zu haben glaubte, im persischen Meere
keine Ebbe und Flut vorkomme. Ihm folgte Hipparch, und etwa 300 Jahre
später auch Marinus von Tyrus und sein Abschreiber Ptolemaeus. Marinus
hatte also auch in Phönizien nichts mehr erfahren. Also gerade in den
Ländern Ägypten und Phönizien, wo sich am ehesten die Überlieferung
erhalten müsste, treten die letzten Lehrer des Altertums auf, die weder
das Südende Afrikas kennen, noch von einer Umfahrt etwas wissen
wollen.
Die Arbeit v. Schwerins hat manche Gesichtspunkte und Fragen tiefer
erörtert und dadurch neue Anregungen gegeben, aber einen Abschluss hat
sie nicht gebracht und wollte ihn wohl auch nicht bringen.
Klotzsche bei Dresden 15. Oktober 1903. S. Ruge.
L. A. Jägers KIÖLD. Från Sudan och Sinai, skildringar ur en vandrande
naturforskares dagbok. Svenskt Folkbibliotek IV, P. A. Norstedt
& Söner. Stockholm 1903. 312 sidor, 130 illustrationer. Pris 3 kr.
Den svenska geografiskt-naturhistoriska forskningen har i så hög grad
varit riktad på utforskandet af de arktiska länderna, att det understundom
synts som om den öfriga delen af jorden och kanske också det egna
hemlandet af de svenska naturforskarue blifvit tidvis väl mycket
bortglömda. Från rent vetenskaplig synpunkt kan det ju vara skäligen
likgiltigt, hvilket geografiskt område som väljes till föremål för våra studier,
blott forskningssättet och forskningsriktningen ej lämna något öfrigt att
önska, och i dessa afseenden kunna vi ju ingalunda klaga öfver den svenska
arktiska forskningen. Men från synpunkten af det vetenskapliga arbetets
mångsidiga betydelse för kultur och folkbildning i vidsträcktaste mening,
är det kanske ej obetingadt godt, om de forskare, som ha att uppbära
naturhistoriens, etnografiens och närliggande vetenskapsgrenars studium
alltför ensidigt ägna sig åt endast ett enda område, detta må nu vara
aldrig så intressant. Det är inte utan, att det klagats öfver att vi »fått
väl mycket is» till lifs i de sista årtiondena. Att Sven Hedin bröt sig
ut ur den arktiska troll ringen och vände sina studier åt ett annat håll i
världen, har kanske varit en ej oviktig orsak till, att hans undersökningar
här hemma mottagits med så stort intresse, ej minst inom de vidare
kretsarne. Han följdes snart nog af andra och en af dem, som dragit
mot söder i stället för mot norr är docenten Jägerskiöld, författaren till här
ifrågavarande arbete.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
