Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vik lämnade fartyget denna plats den 29 maj och gick in i Melvillebay,
men medan de andra fartygen, som voro något före, lyckades passera
genom den tillströmmande drifisen, kom Vega för sent för att kunna
göra detsamma.
Natten till den 31 maj utbröt en våldsam sydlig storm och dref
isen tillsammans, så att Vega blef formligen inpackad mellan isen vid
land och den is, som kom utifrån hafvet. Ångaren låg då på 74° 23’ n.
br. och 58° 45’ v. 1.
Hela natten arbetade ångarens maskin under högtryck. Kapten
Cooney hoppades på detta sätt kunna befria fartyget ur dess brydsamma
läge, hvilket emellertid icke lyckades.
När dagen bröt in, försökte man ett nytt sätt. En större butelj,
innehållande en laddning krut, nedlades under en del isstycken och bragtes att
explodera. Isen krossades, och de smärre styckena gåfvo vika för ångaren,
men i stället strömmade snart stora isstycken till och togo Vega på
babords sida. Då äfven isen från styrbords sida slöt till, blef trycket
oerhördt. Kolossalt tjocka isblock pressades in mot skeppsplankorna, och
med ett fruktansvärdt brak brast babordssidan midskepps.
Vega började i samma ögonblick sjunka. Tio minuter efter stöten
stod maskineriet, ännu arbetande med full ånga, till hälften under
vatten, och det var nästan med öfvermänskliga ansträngningar som
maskinister och eldare lyckades komma upp på däck.
Kapten Cooney gaf order om att göra båtarna klara och stufva in
den nödvändiga provianten i dem. När han lämnade
kommandobryggan för att gå ut på isflaken, var det tre fots vatten på Vegas däck.
Knappast hade han lämnat detta och satt sig i säkerhet på isen, förrän
fartyget försvann.
Manskapets skans var totalt förstörd. De flesta af besättningen kommo
undan endast halfklädda, och några hade icke ens skor på föttema. Allt
hvad som kunde räddas i proviantväg var en och en half säck
skepps-skorpor och något konserveradt kött. Däremot hade man ej hunnit förse
sig med vatten.
Den närmast bebodda platsen, man kunde tänka på att uppnå, var
Upemivik, och afståndet dit var fågelvägen c. 200 km. Man måste
uppbjuda alla krafter för att komma dit, om man ville tänka på räddning.
Inalles räknade besättningen 44 man, och dessa fördelades 7 à 8 i
hvarje båt.
På sömn var icke att tänka. Natt och dag sträfvade männen framåt,
dragande de tunga hvalbåtame med sig öfver isblocken. Vid hvarje
rast, som gjordes, utsatte man sig för faran att förfrysa. Om man
önskade föda, fick man knapra på en skeppsskorpa, medan färden
oupphörligen gick framåt. Det konserverade köttet var så fruset och hårdt,
att det var nästan omöjligt att förtära, helst som munnen var mycket
ömtålig på grund af den bitande kölden.
Efter ett par dagars vandring på isen blefvo de skeppsbrutna
öfverra-skade af ett fruktansvärdt oväder, och det var omöjligt att framtränga
vidare, medan detsamma varade. Ingen mänsklig varelse kunde utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
