Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På dessa grunder måste också den seismiska hypotesen,
liksom förut veckningsteorien, utgå ur diskussionen. Då återstår ingen
annan utväg från endogena förutsättningar ån att sätta fenomenet
i direkt samband med den faktiska höjning, som in^rädt på platsen
efter den ursprungliga (hypotetiska) sänkningen genom
förkastningar. Denna höjning intygas redan af den allmänna
landskapsbilden, som liknar en upplyft skärgård. Den bekräftas speciellt
genom flodernas djupt inskurna fåror.* 1 Den bestyrkes genom
traditionen om gamla segelleder långt uppe på nuvarande land.2 Och
dess fortvaro ännu i dag skönjes på strandens tilltagande
upp-grundning inom nuvarande generations erfarenhet.
Det är således den allmänna nivåförändringens fenomen,
som härmed rycker i förgrunden. Den, som öppnade utsikten åt detta
håll för vårt problems lösning, synes hafva varit Kjerulf i Norge
1876, genom sin lära att landet »hæver sig i opskaame Stykker»,
alltså i »Sætstykker, adskilte ved Bristrevner», i hvilka
berggrunden blifvit uppdelad medelst ett nätverk af spricklinjer.3 Den, som
drog konsekvensen, var A. E. Törnebohm.
Redan år 1879 framställer T. den hypotesen, att berggrunden
icke påverkats af den underjordiska kraften som ett enda
sammanhängande stycke, utan snarare som »stenar i en löst satt
stengata», hvarigenom »ojämna sättningar» uppstått. Som verkande
kraft antages här ännu jordskalfven alternativt med de sekulära
nivåförändringarna,1 och som bevis anföras rubbningar i Skånes
sten-kolsgrufvor vid sidan af Tegneby-fenomenet. Fullt utvecklad
framstår teorien 1884 i »Inledning till Sveriges geologi», nu med
uteslutande referens till nivåförändringarna. Vi citera ordalagen efter
1901 års oförändrade upplaga, sid. 188 f.
Genom de nyare undersökningarna om landets nivåförändringar
»har det ytterligare blifvit bevisadt, att rörelser uti den fasta berggrun-
1 Den västra ån (Tegneby-bäcken, äfven kallad med andra namn) är ännu helt
nära mynningen 4—5 m. nedskuren i leran; den Östra (Stalabäcken) har vid utloppet
3—4 m. höga sidor, men vid landsvägsöfvergången (västra armen) säkerligen fullt 10
m. och midt för Surnås ännu högre, allt i lösa jordlager. Ännu nere vid Röra bildar
den senare en vacker och typisk erosionsdal. — Kalföfjärden utanför är mycket
grund, med smala, flodränneliknande fördjupningar, enligt sjökortet.
• Se ödmann, anf. st., sid. 228.
Et Stykke Geographie, sid. 12, i Kristiania Vid. Selsk. Forhandl.
1 »Vid de sekulära nivåförändringarna och vid de rubbningar, som jordbäfningar
förorsakade, kunde alla dessa delar ej fullkomligt följas åt.» Se afhandlingen om
klipp-bassiner och åsar i G. F. F. IV (1879), sid. 35°-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
