Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klart, hvarför ett särskildt Y är en oeftergiflig fordran för dess
uppkomst. Vi förstå desslikes, hvarför detta Y typiskt är naket berg :
så snart bergpannan beklädes med vegetation, blifver lokalen
undanryckt de förvittrande faktorernas öfvermakt — medan vegetationen
naturligtvis icke bjuder den ringaste garanti mot upplyftning
nedifrån.
Allt som vi här ofvan betecknat som företeelsens art, får
sålunda ur deterrationshypotesen sin fullständiga förklaring. Men hvad
mera är — den ger oss ändtligen klaven till gåtan om fenomenets
geografiska lokalisering.
De hittills framställda synpunkterna hafva gällt Bohuslän som
helhet. Hvarför förspöijes då icke vårt fenomen norr om
Gullmar-fjorden ? Själfklart därför, att Gullmaren den geologiska gränsen
mellan ett nordligt granitområde och en sydlig gneiszon. Hvad som
för underjordens krafter är alldeles likgiltigt, får här en afgörande
betydelse. Graniten är nämligen känd för sin motståndskraft mot
förvittringen. Förvittringen är utan tvifvel lika stark äfven i norra
Bohuslän, men har där träffat ett motspänstigare material. Därför
förmår den icke framkalla några påfallande förändringar där,
har icke ens kunnat hindra Lysekils och Fjällbacka granitkyrkor
att från höjderna bjuda vädret trots. Men i länets södra del har
den lättare spel med gneisens skiffriga och lagrade skikt. -
by-fenomenet har alltså naturligt framstått där hafvets inflytande och
öfriga meteoriska krafter varit starkast vid Sveriges kust utan att
i sin geografiska verksamhet motarbetas af en särskild
motståndskraft i materialet.
En intressant parallellism erbjuder oss här de Bohuslänska
hällristningarnas utbredning. Äfven för dem är — såsom redan
Holmberg funnit — Gullmarfjorden gräns, så nämligen att de icke
förekomma söder därom; och Ekhoff har framhållit, att detta beror
på materialets beskaffenhet, Orustbergens »ruggiga» yta och inre
bräcklighet (genom rikedomen på glimmer).1
Ur samma synpunkt är det klart, hvarför Mjöms landbryggabildar
en gränszon mellan Tegnebyfenomenets bägge hufvudområden : Mjöm
har nämligen en mera granitisk berggrund. Att äfven ödehamnama
tjäna som gränser, sammanhänger utan tvifvel till en del med deras
1 Ekhoff, anf. st. II, sid. 328 f., III, sid. 181. På Baltzers karta (Hällristningar frän
Bohuslän, häft. 14—15, 1890) äro verkligen angifna tvenne fynd S. om Gullmaren.
nämligen på Tjörn; men åtminstone det ena af dem (Ö. om Klöfvedal) befinner sig
också i gneisgranit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
