Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
februari och där man visade ett stort intresse för den tillämnade
färden mot Victoria land, hvarom tidningarna redan på förhand
haft mycket att berätta. Detta intresse var visserligen
hufvudsak-ligen af kommersiell natur, ty man hoppades att företaget skulle
gifva anvisning på nya inkomstkällor för kolonierna, men äfven
naturvetenskapliga strömningar gjorde sig gällande, och särskildt
if-rade den gamle Ferdinand von Mueller för utförandet af geografiska
och naturhistoriska undersökningar. Som den antarktiska vintern
förestod, kunde man dock ej nu tänka på att begifva sig mot
Victoria land, men sedan späcket från Kerguelen kokats till tran och
Antarctic varit intagen i docka, afgick hon den 11 april på en
vinterexpedition, med hvalfangst såsom hufvudsyfte, till öarna
Auckland och Campbell. Vid den senare påträffades verkligen räthvalar,
men på grund af oändamålsenlig fangstutrustning lyckades man ej
erhålla mer än en. Väderleksförhållandena voro därtill särdeles
ogynnsamma, med svåra stormar, och under en sådan vid
Campbell blef det nödvändigt att kapa stormasten med tillhörande
rigg; den blef dock sedermera åter bärgad, men två ankaren gingo
förlorade. Kapten Kristensen gick nu till Nya Zeeland för att själf
därstädes fälla ett mastträd, men resan skedde förgäfves, och den
21 augusti återkom Antarctic till Melbourne.
Tvenne naturforskare — deltagaren i Pearys isvandring till
Grönlands. nordspets, den sedan aflidne Eivind Astrup, samt den ofvan
omnämnde doktor W. S. Bruce — hade erhållit löfte att eventuellt
deltaga i Antarctics färd till Victoria land, men då de ej kunde
hinna anlända före fartygets afgång från Melbourne, kunde detta
löfte icke infrias. I stället medföljde C. E. Borchgrevink, hvilken
i Melbourne anmält sig såsom kunnig i uppstoppning af fåglar,
dock med det villkor från kaptenens sida, att han äfven skulle
tjänstgöra såsom fangstman, i hvilken egenskap han följaktligen
blef förhyrd. Melbourne lämnades den 26 september 1894, men
då man den 7 november hunnit till närheten af packisen, befanns
det att sprinten på propelleraxeln brustit och att propellern hängde
lös. Som Antarctic ej var försedd med propellerbrunn, hvarigenom
propellern kunde upphissas på däck, blef det nödvändigt att för seglen
styra norrut till Nya Zeeland och intaga fartyget i docka. Den
23 var man åter på väg söderut, och den 22 januari 1895 hade
man nått 740 10’ s. bredd, vid östra sidan af Victoria land. Man
befann sig då i isfritt vatten, och ingen is kunde från masttoppen
skönjas mot söder. Men då utsikt till fangst ej var för handen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
