Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nya värld. Det var i Harmony Cove, en liten skyddad bukt på
Nelson-ön med tämligen mycket snöfritt land och stränderna fulla
af sälar, pingviner och en mängd vingade representanter af en för
oss alldeles ny och okänd djurvärld. Man kan föreställa sig med
hvilken ifver vi skyndade att göra bekantskap med allt detta nya,
och vi voro väl lastade med byte af fåglar och ägg, mossor, lafvar
och bergarter, när vi några timmar senare återvände till fartyget.
Vår första uppgift var nu att närmare undersöka den breda
in-buktning i kustlinjen, som af Dumont DTJrville blifvit kallad
Or-leans-viken eller Orleans-kanalen. Vi hade närmast tänkt oss att här
finna ett sund, som skulle afskära Ludvig Filip-landet och komma
ut på östra kusten, men i stället funno vi en inre kanal, som böjer
af mot sydväst och utan gräns sammanhänger med Gerlache-kanalen.
Detta var en viktig geografisk upptäckt, men tiden tillät oss ej att
nu dröja för en närmare undersökning af denna trakt. Vi måste
uppskjuta det till ett senare tillfälle och vända oss mot vårt
egentliga mål, det östra kustområdet. Tidigt på morgonen den 15
januari passerades för första gången sundet mellan Ludvig Filip-landet
och Joinville-ön. Jag har gifvit denna viktiga farled, tydligen
infartsporten till hela detta område, namnet Antarctics sund efter det för
alla expeditionens medlemmar så kära fartyg, som nu ligger
be-grafvet några mil längre i sydost.
Enligt planen skulle vi följa kusten så långt söderut son)
möjligt. På vägen nedlade vi vid Kap Seymour en större depå samt
reste en varde med underrättelse om vår fard. Men redan nu kunde
vi se, att isförhållandena ej voro de allra bästa, och blott två dagar
senare, på morgonen den 19 januari, kommo vi in i så tät is, att
allt framträngande var spärradt. När jag kom upp i tunnan, hade
vi i söder och sydost så godt som obruten is; i väster reste sig
en isbarriär, lika hög som masttoppparna, och skymde utsikten inåt
landet. Vi gingo åter norrut och försökte förgäfves komma in till
någon af Säl-öama, som visade sig alldeles spärrade af is. I stället
upptäckte vi längre in på långt afstånd ett högt alpland, som jag
dock först långt senare under vinterns slädexpedition skulle få
tillfälle att närmare studera.
Det gällde nu att fatta sitt beslut, antingen att uppgifva all
tanke på ett framträngande söderut och kvarstanna i den norra
arkipelagen för vetenskapliga arbeten eller att fullfölja vår plan och
längre österut söka en genomfart genom isen. Ehuru jag fullkomligt
insåg, att det redan var alltför långt lidet på sommaren för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
