Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för handen. Återstår nu trycket och den höga temperaturen, som
fordras för att förvandla denna fettsubstans till nafta.
Förutsatt att de oligocena sillarna haft samma vanor som de
nuvarande, d. v. s. lefvat på djup af 400 till 800 m., under lektiden
omkommit på djup af 100—200 m., så måste det hydrostatiska trycket
under de döda sillarnas sjunkande ned på hafsbottnen — d. v. s.
det första stadiet af den kemiska processen — hafva belupit sig till
10—20 atmosfärer. Läggande de nuvarande lifsbetingelserna för
nordsjösillen till grund, kunna vi noggrannare bestämma trycket i
de hafsvikar, där de oligocena fiskarna slutade, till 15—20
atmosfärer, alltså nästan det tryck, som Engler använde vid sina
experiment. Temperaturen i dessa hafsdjup var troligen icke högre än
10—150 C. och hade sålunda intet inflytande på den kemiska
destillationsprocessen, som ju enligt Engler inträdde först vid 365 à
420° C. Låtom oss därför betrakta saken från en annan sida. Hvad
skedde vidare med det fettrika hafsslammets sediment, hvilket vi
i dag se i menilitskiktens bituminösa skiffrar? Dessa skiffrar äro
i Karpatema, som vi redan känna, icke horisontala, utan uppresta,
böjda, veckade, hvilket allt bevisar, att orogenetiska krafter varit
verksamma att lyfta dem från hafsgrunden, att böja, vecka, förskjuta
och slutligen uppresa dem 400, 500, 1 000, ja 1 200 m. öfver hafvet.
Under denna årtusenden långa, så småningom fortgående
uppresning ur hafsdjupet har trycket varit kolossalt, 100- eller 1
000-tals atmosfärer, alltså oerhördt större än det Engler användt eller
det som nu härskar på Nordsjöns botten. Vidare är det sannolikt,
att de nu så veckade skikten, antingen innan de fullständigt uttorkat
eller såsom redan hårdnad sten upprepade gånger sjunkit ned i
djupet, ryckande närmare jordkärnan med dess värme. Om vi
antaga »den geotermiska foten» till 30 m., behöfver man för att få en
värme af 365 à 420° C. endast ett djup af 11 till 13 km., alltså
5 à 6 gånger djupare än borrhålet i Paruschowitz i öfre Schlesien,
hvilket nedträngt till 2 000 m. och där har en värmegrad af 69° C.
Detta är ett så oerhördt ringa djup i förhållande till oceanernas
kolossala nivåförändringar under olika geologiska perioder, att vi
icke ett ögonblick tveka antaga den möjligheten, att de
ifrågavarande skiffrarna under längre eller kortare tid kunna ha befunnit
sig 11 à 13 km. under hafsspegeln vid en temperatur af 365 à
4 20° C. Engler antager äfven, att det oerhörda trycket kunnat
delvis ersätta värmen, och att man därför icke ovillkorligen behöfver
förutsätta en värme af 360 à 420° C. eller ett djup af 11 till 13 km.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
