Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som redan A. V. Forsman framställt i Suomen Museo 1902, sid. 10.
Sålunda finner man i Sulkava socken sydväst om Nyslott ett Iinsalo
(»Ii-heden»), Iidenjärvi (»linas [gen. plur.] sjö») etc. I dessa trakter
funnos lappar åtminstone så sent som i midten af 1500-talet. I
Viitasaari socken i norra Tavastland finner man Iisjärvi och lisjoki.
som nog höra hit. Vid staden Idensalmi (på finska Iisalmi
»Ii-sundet»; iiden är gen. plur.) finns det två sjöar med namnet Stora
och Lilla Ii samt ett live si >1 i-vattnet». Hit kan möjligen också
lit ti, svenska lit tis, i nordöstra Nyland höra; dess it är dock
svårförklarligt. Men säkert höra hit Ii socken och älf norr om
Uleå-borg; vid denna älfs källa uppe vid ryska gränsen finnas dessutom
tvenne sjöar med namnet Iijärvi och ett berg Iivaara »Iiberget.’
Troligen hör också sjönamnen Juujärvi hit (söder om Kemijärvi) samt
Iijärvi i Enare; den lappska formen för detta senare är mig obekant.
De enstafviga substantiven i finskan äro vanligen sammandragna
ur äldre tvåstafviga former. Den äldre formen för Ii är bevarad i
■det svenska namnet på nyssnämnda socken och älf Ijo (skrifves
1477 Vo, 1556 lod). Dr Ralf Saxén, Fennia 14, n:o 4, sid. 21,
antager visserligen, att det slutande o här etymologiskt är detsamma
som svenskans å (vattendrag) och föreslår därför en skrifning Ijå.
Denna förklaring af ordet synes mig dock vara oriktig, enär man
äfven i finskan träffar detsamma i en form, som påminner om det
svenska ljo. En gammal folksägen vet nämligen berätta, att Ijo,
Uleå och Limingo socknar fått sina namn från tre lappska bröder
Hijo, Oulas och Limas (Suomen Museo 1900, sid. 33 ff.). Denna
finska form börjar visserligen på ett men detta torde fa sin
för-Tclaring, om man räknar upp namnen i geografisk ordning från söder
till norr: Limas, Oulas och Hijo, och i stället för det svenska »och»
insätter det finska ja, som förr hetat jah. Konjunktionens slutande
Ji har sålunda fastnat vid det följande ordet i ramsan Limas, Oulas
jah ~*Ijo och på så sätt här kvarstannat, långt efter det ordet jah
för öfrigt fått sin nuvarande form ja. Analoga företeelser träffas
litet hvarstädes inom allehanda språk.
Jag tillåter mig alltså antaga en »urlappsk» grundform och
«ett »urfinskt» ijo. Hur skulle då en urlappsk sammansättning
+ ijjû te sig nu för tiden i lulelappskan, sedan den senare
samman-sättningsleden nedsjunkit till en blott ändelse? Enligt hvad en hop
andra fati visa, har ett <7 4- i i på konsonant slutande stafvelse
sammandragits till kort i, framför hvilket ingen
»konsonantförmild-ring» inträdt; det heter sålunda t. ex. Lule tjälliv »jag skref» af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
