- Project Runeberg -  Ymer / Årgång 24 (1904) /
207

(1882)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hvilken vikt en noggrannare kronologisk bestämning af liknande
fynd äger, särskildt då det gäller samma begränsade område med
en någorlunda högt upplyftad litorinagräns, ligger i öppen dag.
Belysande i detta afseende är ett boplatsfynd på den närbelägna
Hallands Väderö, hvilket jag den 26 aug. 1903 genom en lycklig
tillfällighet kom att göra.

9. Hallands Väderö. Riksantikvarien hade af redaktör Sigurd
Hallberg, som tidtals är bosatt därstädes, hört talas om fynd, som
gåfvo anledning förmoda, att flere stenåldersboplatser därstädes
förekomma. Fynden förskrifva sig dels från artisten Vilhelm von
Geger-felt, hvilken förut om somrarne vistats på ön, och dels från redaktör
Hallberg och hans fru.

Hvad som antogs vara boplatser var emellertid de förut
omnämnda »stenstugorna» med sina snäckhögar. Jag tror mig dock,
såsom förut är sagdt, tryggt kunna försäkra, att ett lätt förklarligt
misstag beträffande dessa minnesmärken ägt rum och att de icke
tillhöra stenåldern.

På spridda ställen af ön äro emellertid fynd från stenåldern
gjorda, framför allt af von Gegerfelt. Tyvärr hade jag i fjol ej
tillfälle att bese hans fornsaker härifrån. Företrädesvis skola de
härröra från den yngre stenåldern, men enligt uppgift har han, åtföljd
af folkhögskoleföreståndaren d:r Leonard Holmström, någonstädes på
öns högsta punkter funnit en yxa, som påstås tillhöra den äldre
stenåldern. Enligt hvad jag genom afvägningar utrönte, måste
emellertid ön vid tiden för stenåldershafvets maximiutbredning hafva
varit helt obetydlig och torde då ej ha erbjudit något lockande
hemvist för människor. Jag påträffade ej heller några lämningar
från den äldre stenåldern men lyckades i stället ådagalägga, att ön
redan under en tidig del af den yngre stenåldern varit bebodd.

Fru Signe Hallberg fäste min uppmärksamhet på, att slagna
flintskärfvor hittas mångenstädes i de gropar, som af öns mest
talrika fyrbenta invånare, kaninerna, eller af nötkreatur upprifvits i de
vackra strandvallarnes lösa sand. Ledd af denna iakttagelse gjorde
jag en serie profgräfningar i en strandvall, på hvars yta flintaffall
låg blottadt. Det visade sig därvid, att denna strandvall, hvars
krön når 9,6 m. öfver hafvet, midt för bukten Sandhamn på öns
nordöstra sida hyser en i gruset delvis inlagrad stenåldersboplats.
På sluttningen af vallen utåt kusten träffades vid ungefär 9 m. höjd
öfver hafvet mellan 3 och 4 dm. under ytan en kolimpregnerad rand,
hvari skörbrända stenar i mängd lågo inbäddade, vidare allt från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:49:58 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ymer/1904/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free