Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till Siljansbäckenets geografi. Af Karl Ahlenius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 KARL AHLENIUS.
jordskorpan, hvarigenom den nuvarande kupolformiga granitmassan
norr om Siljan fick karaktären af ett kvarstående horstmassiv, på
alla sidor omgifvet af spricklinjer. Denna ringformiga sänkning i
berggrunden liksom sluttningarna mot densamma upptagas, som
bekant, af siluriska aflagringar, hvilka ursprungligen sannolikt utbredde
sig öfver hela trakten, men sedermera vid sänkningen erhöllo ett
jämförelsevis skyddadt läge och därför numera delvis finnas
bevarade där sänkningen varit störst, medan de däremot blifvit förstörda
och bortdenuderats på de högre belägna områdena, såsom t. ex. å
det nyssnämnda centrala granitmassivet. Det är emellertid utan
vidare klart, att genom denna insänkning samt därmed följande
förändringar i landskapets förutvarande nivåläge och relief äfven de
gamla floddalarna och vattendragen afklipptes; det rinnande vattnet
tvangs härigenom att utefter de nya brottränderna eller i de
nybildade tektoniska dalstråken söka sig aflopp och därmed nya
angreppspunkter för sin eroderande verksamhet. Genom inlandsisens
utbredning och de glaciala aflagringarnas anhopning vid tiden för
isens afsmältning rubbades ånyo de präglaciala älffårornas läge,
och älfvarna nödgades på åtskilliga ställen bryta sig väg på sidan
om de äldre dalgångarna, som fyllts ut af rullstensgrus eller
moränmaterial. Detta har särskildt varit fallet i periferien af här
ifrågavarande område.
Det kan sålunda alltid vara af ett visst intresse att genom
studier af de nuvarande vattendragens riktning och förlopp inom
ett visst område söka vinna hållpunkter för kännedomen om dettas
geografiska utvecklingshistoria. Utgår man från den
förutsättningen, att landet vid höjningen ur silurtidens haf varit tämligen
jämnsluttande - hvilket dock sannolikt icke öfverallt varit fallet
- och att vid denna tid de norrländska älfsystemen fått sin primära
anläggning, som delvis bevarats in i nuvarande tid, är det ju
antagligt, att de mest primära dalstråken äro att återfinna i
älfsyste-mens längddalar från NV-SO. De sammanbindande tvärdalarna
återigen med riktning från V till Ö äro, där sådana förekomma
såsom t. ex. i Ljusnans och Dalälfvens flodsystem, att betrakta som
jämförelsevis sekundära, i många fall sannolikt bildade genom
regressiv erosion. Genom att biälfvarna på hufvudälfvens högra sida
förlade sina källor allt längre mot väster, kommo de förstnämnda
att inkräkta på andra älfsystem och att så småningom draga öfver
i sin flodfåra närmast i väster belägna hufvudälf. Så torde t. ex.
Ljusnan vara sammansatt af åtminstone tre olika flodsystem, hvilkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
