Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till Siljansbäckenets geografi. Af Karl Ahlenius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 KARL AHLENIUS.
nivå. Oresjön måste emellertid betraktas som en fortsättning af
Oreälf och torde åtminstone delvis vara en erosionsdal, som
tillhört ett sydligt: gående dalsystem. Först genom insänkningen tog
afloppet en västlig riktning längs bottnen af den nybildade
sprickdalen. Den nuvarande Oreälf, som upprinner i Orsa Finnmark och
till sitt lopp företer åtskilliga egendomligheter, består sålunda af
flera olika delar, som under utvecklingens gång fått geografiskt
samband med hvarandra. Genom den öst-västliga sprickdalens
uppkomst norr om centralmassivet tillfördes detta förändrade
Oreälf-system tvenne andra vattendrag norrifrån, nämligen Emmån och
Unån, af hvilka den förstnämnda är den betydligare och erbjuder
det största intresset.
Emmåns dalgång kan nämligen följas norr om den nuvarande
vattendelaren öfver Orrmosjön och Stora Härjeån (i Lillherrdal,
Härjedalen) fram till Ljusnans västligaste längddal, med hvilken
den säkerligen haft ett ursprungligt sammanhang. Nu samlar
Emmån sina källflöden i Emmåsjön i Orsa sockens nordvästra hörn
och bildar sedermera under sitt sydöstliga lopp en hel serie fall:
Bössfallet, Helvetesfallet, Mellanfallet och Storstupet. Af dessa
utgör Helvetesfallet en storartad, djupt nedskuren kan j ön, hvars
ut-skulptering i kvartsit- och Digerbergssandsten (tillhörande
silurformationen) antagligen kraft en större vattenmassa än den, hvaröfver
Emmån numera förfogar. Äfven andra kanjonbildningar förekomma
längs Emmån, sålunda vid Storstupet, samt på åtskilliga andra
punkter i det inre af skogsplatån. Sannolikt ha sprickbildningar
legat till grund för kanjonernas uppkomst, hvilket synes framgå
däraf, att Emmån, såsom Svedmark påvisat1, under en stor del af
sitt lopp framrinner på gränsen mellan porfyrområdet i väster och
ett mot norr utskjutande parti af sandstenslagren från silurtiden.
Följa vi Oreälfvens lopp, efter upptagandet af ofvannämnda
nordliga tillflöden, längs dalbottnen mot väster, nå vi genom en
bred dalfåra och öfver ett intressant mynnings- och deltalandskap
fram till den flackt belägna Orsasjön (170 m.). Med en längsta
utsträckning från N till S af 14 kilometer och en bredd af 6,5 km.
är denna sjö helt och hållet belägen på det siluriska
sandstensområdet, men stränderna äro öfverallt täckta af sand och
moränbildningar. Sjön håller i norr på att utfyllas af Oreälfvens
sediment-aflagringar. I en bred dalbotten, kantad på ömse sidor af älfsand-
1 G. F. F. 13, 1891, sid. 175 ff. (bergartskartan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
