Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad heter jordens högsta berg? - Geografiska föreningen i Uppsala - Ett fynd från den äldre stenåldern i Östergötland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än 1 696 m. högre eller 8 840 m. Denna höjdsiffra, vunnen vid
trianguleringen, anses nämligen säkrare än Woods med sämre instrument och
under ogynnsammare förhållanden företagna mätningar (hvilka gåfvo
respektive 8 767 à 8 817 m.).
Härmed står det således fast, att jordens högsta kända punkt bör
kallas Mount Everest och att dess höjd mycket nära motsvarar siffran
8 840 m. ö. h.
Efter Supan i Peterm. Mitt. 50 (1904), sid. 248.
Geografiska föreningen i Uppsala har under höstterminen 1904
haft följande sammankomster, vid hvilka nedanstående föredrag hållits:
Den 3 okt.: Fil. Kand. P. Stolpe, Natur och kultur i norra
Halland. — Fil. Kand. C. Skottsberg, Växtgeografiska undersökningar
rörande de sydatlantiska och antarktiska områdena.
Den 7 nov.: Prof. H. Hildebrandsson, Om jordbäfningar och
seismologiska iakttagelser.
Den 6 dec.: Prof. Sam Wide, Prehistorisk forskning i Grekland.
Ett fynd från den äldre stenåldern i Östergötland. Hösten
1904 inlämnades till Statens historiska museum en samling tillhuggna
flintredskap, hvilka hittats på Åby Fyrbondegårds ägor i Ödeshögs
socken, Östergötland, ej långt från Vättern. Enligt meddelande af
upphittaren, hemmansägaren Edvard Eriksson, funnos sakerna spridda på en
areal af omkring 100 kvadratfamnar å en sidländt åker, omedelbart
söder om en ås, Häggestabacken.
Vid den af mig företagna preliminära undersökningen inhämtades,
att fyndplatsen uppodlades för omkring 50 år sedan. Tydligen har
den dessförinnan utgjorts af en mosse och i ännu äldre tid af en liten
sjö. Öfverst fanns ett matjordslager af c:a 25 cm. tjocklek och därunder
ett lager af gul, lagrad, plastisk gyttja(?). I matjorden iakttogos
rikliga mängder af sötvattenssnäckor, mest tillhörande släktena Planorbis och
Limnæa. Flintorna hade vid plöjning upptäckts på olika djup ned till
25 cm. Prof af jordlagren och snäckorna tillvaratogos.
De insända flintsakerna utgjordes af 3 små yxor af slagen flinta af
den typ, som danskarna kalla »skivespaltere» och som anträffats i mängd
i de äldre danska affallshögarna (»skaldyngerne») och på boplatser,
särskildt i Skåne (jfr t. ex. fig. 4 i Knut Kjellmark: Öfversikt af Sveriges
stenåldersboplatser, Ymer 1904, h. 2); vidare ett knifliknande flintredskap
af 10,2 cm. längd, bildadt af ett spån, hvars ena eggkant till två
tredjedelar tillhuggits, så att ett handtag bildats. Äfven en del af
motstående egg är tillhuggen, och i den mot slagbulan motsatta änden är
genom retuscher bildad en skrapegg. Ytterligare tillkomma 20 flintspån,
dels hela, dels afslagna, samt ett par gröfre flintstycken, det ena med
skrapkant. Två af flintspånen synas äfven äga skrapkant vid den ena
änden. Ett flintborr med trekantig genomskärning erinrar om fig. 29 i
S. Müller: Ordning af Danmarks Oldsager I. Till de insända flintorna
hörde äfven 2 små stycken, det ena bildadt af en del af eggpartiet till
en slipad flintyxa, det andra tillhugget af ett slipadt föremål. Om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
