Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskimåernas forna och nutida utbredning samt deras vandringsvägar. Af Herman G. Simmons. (Härtill tafl. 6.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SO HERMAN G. SIMMONS.
vildttillgang tvingat eskimåerna att öfvergifva sina nordligare
boplatser, så framträder frågan, huruvida deras fångst kunnat
åstadkomma den reduktion af vildtbeståndet, som gjort flyttning söderut
till en nödvändighet. Detta synes orimligt att antaga, då man vet,
att genom de ursprungliga fångstmetoderna såväl förlust af sårade
djur som uppskrämmande af villebrådet äro inskränkta till det minst
möjliga. Det är ju också bekant, att fångstförhållandena vid danska
Grönlands kuster, trots den betydande beskattning, som åtminstone
salarna där äro utsatta för, och fastän numera gevär i stor
omfattning där användas, dock icke försämrats så mycket, att icke en
befolkning med rent eskimåiskt lefnadssätt där skulle kunna finna sin
bärgning. Men äfven om man antar, att eskimåerna varit i stånd att
så minska vildttillgången t. ex. i Hayes sund, att de nödgats utrymma
ifrågavarande område, så är dock ej härmed den frågan besvarad,
hvarför tillgången icke återställts efter eskimåernas försvinnande. För
att kunna förklara detta förhållande, måste man efter min mening
återgå till teorien om en klimatförsämring, såsom nedan närmare
skall utvecklas. Att söka orsaken till flyttningen från de nordliga
boplatserna blott i ett aftagande af hela eskimåfolkets antal, äfven
om ett sådant nog äger rum, synes icke tillräckligt. Visserligen
är det ju under sådana omständigheter rimligt, att de nordligaste,
minst gynnsamma boningsorterna först öfvergifvas, men
folkminskningen är nog ett sekundärt fenomen, framkalladt af
existensmöjligheternas inskränkning.
Längre söderut än de nu bo ha eskimåerna ej kunnat komma,
äfven om de velat lämna hafvet och slå sig på jakt af landdjur
såsom hufvudnäringsfång; här mötte nämligen indianerna. Med dessa
ha fordom blodiga strider utkämpats, och ännu torde indianerna vid
skogs*grän*sen och eskimåerna vid ishafskusten betrakta hvarandra som
fiender och helst undvika att träffas. Befolkningen väster om
Boothia Felix är därför heller icke ett sådant fridsamt släkte, som man
med kännedom om Västgrönlands och Baffinslandets invånare brukar
anse eskimåerna vara.
Emellertid torde det vara på sin plats att gå tillbaka till
frågan om invandringsvägarna. Efter Boas, som i allmänhet varit
någorlunda försiktig i sina teorier, ha Greely1 och senast min
kamrat på Sverdrups-expeditionen, Isachsen2, inlåtit sig på denna fråga.
Greely antar, med stöd af sina fynd vid Lake Hazen, en vandring
1 GREELY, A, W., Handbook of Arctic Discoveries,. Ed. II. Boston 1897.
2 Anf. arb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
