Ymer / Årgång 25 (1905) / 194 (1882) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äril, spis och ugn. Af Axel Nilsson.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 3. Eldstad i ett »störes» (fäbodstuga). Klöfsjö socken, Jämtland. Teckn. af N. Keyland.

Tidigt gjorde man den
iakttagelsen, att, om elden
uppgjordes på ett
underlag af sten, torkad lera
eller dylikt, värmen
bibehöll sig längre sedan elden
slocknat. Ett sådant
underlag magasinerar värmen
bättre än marken, som
vanligen består af mylla, grus
eller sand, och afgifver den
endast så småningom.
Redan från stenåldern känna
vi eldstäder, som varit
anordnade på detta sätt (fig. i ).

För att det värmebehållande underlaget skulle bli så stort som
möjligt och för att slippa stå alltför djupt nedlutad, då man sysslade
med matlagning öfver elden, gjorde man eldpallen så småningom
högre. Dylika eldstäder, antingen helt uppförda af sten (fig. 2) eller
byggda som ett ramverk af stockar, inuti fylldt med sten och mo
(fig- 3), äro ännu på sina ställen i bruk i Norden. Stundom är
vid deras ena, mot rummets ingång vettande sida upprest en flat
häll för att skydda elden mot vindstötar, då dörren öppnas (fig. 4).
I längre hus hände det, att flera eldstäder ställdes i rad i
husets längdriktning eller att eldpallen fick en långsträckt, rektangulär
form. Så var fallet med långeldarna i sagotidens gästabudshallar,
och samma förhållande återfinnes ännu i större norrländska
timmer-kö r ar koj or.

I alla dessa fall har äriln sin plats midt på golfvet. Röken
från elden får fritt sprida sig i rummet för att slutligen dra ut genom
ett hål i taket, som är öppet till ryggåsen. Vi ha alltså här samma
form af eldstad, vi af sagornas skildringar känna som den i stugorna
vanliga ännu vid vikingatidens slut.

En ansats till rökledning öfver äriln finna vi i vissa
norrländska timmerkörarkojor, där en fyrsidig, nedåt vidare trähuf hänger
ned från rökhålet i taket öfver eldstaden, dock utan att på någon
sida nå helt ned till denna. En liknande anordning tyckes äfven
ha funnits i de af Linné omtalade ostskånska rökstugorna. [1]

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>