Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Notiser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34° NOTISER.
Förhållandet måste hafva varit väsentligen detsamma under närmast
föregående tid. Men om nordborna hade skilt sig från de andra germanerna
redan i femte årtusendet fore Kr., så skulle olikheten mellan t. ex.
svenskan och tyskan i våra dagar varit ofantligt mycket större, än nu är fallet.
Våra förfäder togo visserligen södra Skandinavien i besittning vid yngre
stenålderns början, men de voro då ännu icke germaner, utan utgjorde en
eller väl snarare flera mindre, hvarandra inbördes mycket närstående
indoeuropeiska stammar, föga skilda från de öfriga indo-europeerna. Efter denna
indo-europeiska invandring till de västbaltiska landen hafva här de speciellt
för germanerna karakteristiska dragen utbildats eller stadgats. Här har
ock det urgermanska språket utvecklats.
De västbaltiska landen voro utmärkt ägnade till utbildande af
germanernas enhetliga folk. Här hade man en likartad, rikt gynnad natur.
Sambandet mellan de två kontinenterna Skandinaviska halfön och Tyskland
förmedlas genom talrika större och mindre öar, och hafvet tempererar
klimatet i det fruktbara landet, som dessutom hade riklig tillgång på utmärkt
flinta - ett nödvändigt villkor för stenålderskulturens uppblomstring.
Att nutidens svenskar direkt härstamma från denna befolkning
bekräftas af antropologien. Af romarna beskrifvas germanerna såsom
storväxta och blonda, och dolikocefali har sedan gammalt ansetts för dem
utmärkande. Genom de senaste årens undersökning af svenska bevaringen
har konstaterats, att 87 % utgöras af dolikocefaler (den redan under yngre
stenåldern vanliga typen), att svenskarna äro ett bland jordens resligaste
folk, och att blondhet är för oss i hög grad karakteristisk.
Äfven åtskilliga germanska folks vandringssagor vittna om att de
utvandrat från ett gemensamt hem i Norden. Detta är fallet t. ex. med
goterna, som omkring 100 år eft. Kr. bodde vid nedre Weichsel. Om
dem berättar Jordanes, att de under sin konung Berich utvandrat från ön
Scandza (d. â. Skandinavien), samt att de kallade sitt nya land
Gothi-scandza (d. â. Gotisk-Skandza ’det gotiska Skandza’, som alltså uppkallades
efter det gamla hemlandet). Den nära öfverensstämmelsen mellan gotiskan
och de fornskandinaviska språken bekräftar, att goterna i relativt sen tid
utvandrat från Skandinavien, där deras stamfränder GWlänningar och götar
alltjämt bo.
Om kimbrernas utvandring från Jutland vittnar ännu Himmer-land,
namnet på en bygd i norra Jutland, liksom Burgundarholmr, det isländska
namnet på Bornholm, erinrar om burgundernas utvandring från denna ö.
Paulus Diaconus berättar om longobarderna, att de kommit från ön
Sca(n)dinavia, som »omspolas af hafvets vågor, hvilka omgifva de flacka
stränderna», en karakteristik som förträffligt träffar in på Skåne (isl. Skanöy),
det namn, hvartill de forntida folkens Sca(n)dinavia utvecklats.
Skåne kan visserligen icke göra anspråk på att ensamt vara
germanernas urhem, men det utgör en del af de bygder, där germanerna
utbildats till ett enhetligt folk. -K.
Bokens ålder i Sverige har innevarande sommar belysts genom
ett viktigt fynd, som gjorts af prof. Osc. Montelius vid utgräfning under
augusti månad af en grafhög vid Kulla Gunnarstorp i Skåne. Densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
