Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De olika slagen af folkmängdskartor. Af K. J. Henrik Wittrock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
43° K. J. HENRIK WITTROCK.
kardinalpunkten i sin kritik, »inbyggarna lösgöras från de för deras
utbredning karakteristiska anhopningarna och i stället tänkas
likformigt, det vill säga overkligt, fördelade öfver vissa arealer», i
följd hvaraf kartan blir uttryck för ett statistiskt och icke ett
geografiskt åskådningssätt. Om geografiska synpunkter1 skola komma
till sin rätt, måste man nämligen betrakta människorna såsom fästa
vid de orter, de bebo, och å befolkningskartan framställa orternas
topografiska fördelning samt genom olika beteckningar symbolisera
deras invånartal.
Af de båda hufvudslagen befolkningskartor skola vi först något
närmare skärskåda den absoluta metodens.
Som dess upphofsman torde få betecknas den genom sina
»Mittheilungen» välbekante A. Petermann. Denne publicerade
under i85O-talets förra del kartor öfver städerna (med mer än 3000
invånare) å brittiska öarna samt i Förenta staternas östra
kustområde; och enär städerna voro angifna både till läge och storlek
(folkmängd), måste kartorna räknas till den absoluta metodens,
fastän tilläggas bör, att de voro i så måtto ofullständiga, som de
endast framställde en del af landens befolkning. Ar 1857 utgaf
Petermann emellertid en karta öfver Siebenbürgens befolkning, å
hvilken »samtliga landets orter och boplatser, ända ned till de
minsta gårdar, noggrant efter invånarantalet» påstås vara utmärkta.
Som både floder och vägar utelämnats, är dock tyvärr
läsbarheten i detalj dålig, och till följd af boplatsernas mängd och täta
sammanhopning gör kartan, såsom Neukirch (anf. arb. sid. 9)
anmärker, nästan samma intryck som en med godtycklig punktering
utförd skiss.2
1 K. Ahlenius skrifver i »Ångermanälfvens flodområde» (Uppsala 1903), sid. 64
bl. a.: »Ett lands eller ett områdes befolkning kan icke från geografisk ståndpunkt
betraktas som en särskild del, lösgjord från sin naturliga omgifning, utan måste behandlas
dels som påverkad af, dels som inverkande på densamma. Geografiens viktigaste fråga
måste alltid blifva hvarest? Och i afseende på ett områdes bebyggelse gäller det
därför att undersöka bygdens utbredning, befolkningens lokala fördelning, bostäders och
boplatsers läge och inbördes förhållanden.» - Å sid. 153 i samma arbete redogör förf.
närmare för grundsatserna vid geografisk behandling af ett områdes folkmängdsfördelning.
2 Med pimkteringskartor afses lämpligen sådana kartor, å hvilka olika grad af
folktäthet anges genom olika tat punktering. Till de absoluta befolkningskartorna höra
de icke, emedan punkteringen utföres så att säga på fri hand, så att icke’ någon viss
punkt motsvarar en viss boplats. Metoden lämpar sig bra för Öfversiktsskisser, men för
detaljkartor saknar den användning. Ett lätt tillgängligt exempel finnes i den bild, som
Perthes’ Taschen-Atlas lämnar af folkmängdens fördelning öfver jorden. En medelst
prickning utförd svensk befolkningskarta publicerades redan 1859 och tillhör den atlas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
