Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De olika slagen af folkmängdskartor. Af K. J. Henrik Wittrock.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44° K- J- HENRIK WITTROCK.
gränsning? Jo, i många trakter, där större sträckor odlad jord samt
skogar eller rent improduktiv mark omväxla, beror detta till stor
del på det godtyckliga förloppet af rågången i skog och ödemark.
Frånräknas all skog och improduktiv mark, så återstår den del af
kommunen, som utgör den egentliga »bygden». Det är till dennas
utsträckning och beskaffenhet, folktätheten står i relation. I
åker-bruksidkande landsdelar äro skogarna nämligen i regeln så godt
som obebyggda, och vid åskådliggörandet af
folkmängdsfördelningen kan man således utan vidare afgränsa dem till »obebodda
områden och områden med minsta folktäthet.» I och med detsamma
låter sig återstoden lätt indela i smärre naturliga partier, och en
kommun omfattar af sådana vanligen, icke större areal, än att
folktäthetssiffran, beräknad för den bebodda och odlade arealen,
»öku-menen»1, kan anses som en naturlig exponent för traktens
förhållanden. De ökumeniska delarna af kommunerna äro alltså de
primärområden, som läggas till grund för folktäthetskartor af denna
nya, geografiskt-statistiska typ.
Första gången framställdes principen för dessa kartor och
visades deras utförbarhet praktiskt år 1895 af den ofvan flera gånger
citerade E. Friedrich, som i sin gradualafhandling behandlade
folkmängdstätheten i regeringsområdet Danzig samt å en karta i skalan
i: 400000 åskådliggjorde densamma. Utgående från Ratzels
definition af folktätheten såsom förhållandet mellan människornas
antal och det af dem bebodda landets areal, kommer Friedrich till en
grundsats, som han kortast formulerar sålunda: »An die eine
Volksanhäufung ursächlich bedingende Bodeneinheit, die Gemarkung, hat
die Volksdichteermittelung anzuknüpfen.» Sin tankegång fortsätter
han i den riktningen, att eftersom den bebodda marken företer
betydliga olikheter, som på olika sätt utöfva inflytande på
»folkförtätningen», så måste de olika ingående elementen få uttryck,
men detta behöfver icke ske å kartan utan kan utvecklas i texten
och de åtföljande tabellerna. Skog och icke odlingsbar mark böra
dock äfven å kartan betecknas, enär de med afseende på
befolkningsfördelningen utgöra ett helt för sig: området för ingen eller
lägsta grad af bebyggelse. Man får alltså vid undersökningen af
folkmängdstätheten icke stanna vid socknar och kommuner,
betraktade som enheter, utan omfattningen af den odlade bygden
inom dem måste utredas. I och för skogens afskiljande kan till
1 Om begreppen ökumeniska och anökumeniska områden se K. Ahlenius,
»Anger-manälfvens flodområde», sid. 155.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
