Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försiggå i organismernas inre, under det att biogeografien skulle behandla
de yttre rörelserna och deras »Erdgebundenheit*.
Det finnes, såsom af det sagda framgår, inom människans geografi
en gren, som kunde kallas »antropogeografisk mekanik». Och af denna
finnes det en statisk del, ity att de lefvande varelsernas utbredning
öfver jordytan i själfva verket är resultatet af försiggångna och
försiggående rörelser. Studiet af den geografiska utbredningen har liksom studiet
af rörelserna en analyserande karaktär och afser i sista hand att nå
fram till kännedomen om de betingande orsakerna. Men det bör då
också finnas ett syntetiskt betraktelsesätt, som söker ernå uppfattning
af den konkreta gestaltningen, af tingens form. Det bör finnas en
morfologi äfven i fråga om den mänskliga geografien.
Objekt för denna antropogcografiska morfologi är allt det inom
människo-geografien, som utgör konkreta delar af jordytan. En hastig blick på
boplatser, vägar och kanaler, fält och trädgårdar m. m. d. är
tillräcklig för att ådagalägga, att det finnes viktiga och allmänt förekommande
antropogeografiska ting, som alldeles på samma sätt ingå i landskapsbilden
som skogar, berg och floder.
Sedan Schlüter med begagnande af ofvan refererade tankegång häfdat
behöfligheten af morfologi också inom människogeografien, öfvergår han
till en öfversikt af denna vetenskaps hufvuddelar. Till en början urskiljer
han två sådana och kallar den ena »kulturgeografi» (i inskränkt
bemärkelse), den andra »befolkningsgeografi».
Kulturgeografien är till sin natur »morfologisk» och har till föremål
alla de spår, som människans verksamhet framkallar i landskapet, d. v. s.
exempelvis boplatser, odlade fält, samfärdsleder m. m. Att studera
dessas förekomst och respektiva roller inom jordens olika delar, att
be-skrifva och förklara dem med hänsyn till olika natur- och kulturfaktorer
är för visso ingen obetydlig eller ointressant uppgift.
Äfven om vi tänkte oss alla dessa spår af mänsklig verksamhet å
jordytan borta, så skulle emellertid när- eller frånvaron af människor samt
deras tätare eller glesare utbredning redin i och för sig framkalla
olikheter i ländernas antropogeografiska karaktär. Dessa mindre konkreta
men dock lika verkliga företeelser tillhöra vetenskapsgrenens andra
hufvud-del, befolkningsgeografien.
En mera praktisk uppdelning af antropogeografien än den i två är
emellertid en i tre grenar: Wirtschafts-, Siedelungs- och Verkehrs
Géographie, eller på svenska: Hushållnings-, Bebyggelse- och Samfärdselgeografi.
Denna indelning motsvarar också mera den vanligen gängse; se t. ex.
Ahlenius, » Ångerman älfvens flodområde», sid. 64 (Uppsala 1903), där
de tre grenarna kallas befolknings- och bebyggelselära, handelsgeografi
och samfärdselgeografi, hvartill kommer »politisk» geografi (i Ratzeliansk
bemärkelse), som Schlüter benämner »geografisk politik» (-= geopolitik)
och ställer utanför den egentliga geografien. Goda karakteristiker med
synpunkter, som delvis ännu icke trängt igenom men ofta torde hafva
framtiden för sig, lämnas öfver dessa forskningsområden, men af ut
rymmesskäl inskränka vi oss till att hänvisa den intresserade till själfva
uppsatsen. Henrik Wittrock.
Ymer 1907. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
