Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag vet, jag vet», upprepade den unge mannen vid hvarje ny
upplysning; »jag kommer därifrån.»
»Hos oss går det ju ännu», tilläde körkarlen. »Men grufvorna ha
i alla fall minskat sin brytning. Och se där, midt emot oss i Victoire, också
där är det nu bara koksugnsbatterier, som brinna.»
Han spottade och gick åter sin väg efter sin sömniga häst, som han
spänt för de tomma grufvagnarna.
Etienne kunde nu låta blickarna gå ut öfver hela omnejden. Det var
fortfarande djupt mörkt, men gubbens hand hade liksom uppfyllt allt med
stort elände, som den unge mannen omedvetet i detta ögonblick kände rundt
omkring sig, öfverallt, i den gränslösa vidden framför honom. Var det icke
ett hungersnödens skri, som marsvinden förde med sig tvärs öfver detta kala
fält! Stormvindarna hade blifvit allt mera rasande, de tycktes föra med sig
arbetets död, en nöd, som skulle mörda många människor. Med ögonen
irrande åt alla håll, sökte han att genomtränga mörkret, plågad af önskan
och af fruktan att se. Allt utplånades i djupet af de mörka nätternas okända;
han kunde blott mycket långt bort urskilja de höga masugnarna och
koksugnarna. Dessa batterier på hundra skorstenar, uppställda i sned rad, drogo
upp konturer af röda lågor, medan längre till vänster de båda tornen brunno
som jättefacklor, alldeles blå, högt upp mot himlen. Det var dystert som en
eldsvåda, och inga andra stjärnor gingo upp på den hotande horisonten än
dessa nattliga flammor i stenkolets och järnets trakt.
»Kanske du är från Belgien?» återtog bakom Etienne körkarlen, som nu
hade kommit igen.
Denna gång, hade han bara tre grufvagnar med sig. Man kunde ju alltid
stjälpa af dem; ett missöde med uppfordringsburen — en skruf, som gått af —
skulle hindra arbetet under en kvarts timme. Nedanför slagghögen hade
det blifvit tyst, arbetarne skakade icke längre spårvägsbockarna med
ihållande rullande. Ur grufvan hörde man blott det fjärran dånet af en hammare,
som slog emot järnplåten.
»Nej, jag är från södra Frankrike», svarade den unge mannen.
Sedan handtlangaren hade tömt grufvagnarna, hade han satt sig ned på
marken, glad öfver missödet. Han satt fortfarande lika skygg och stum och
hade bara med sina stora ögon tittat upp på körkarlen, liksom om han skulle
ha känt sig besvärad af så mycket prat. Och i vanliga fall talade gubben
inte heller så mycket. Han måtte ha tyckt om den okändes ansikte och ha
gripits af en sådan där lust att förtro sig åt någon, som ibland kommer gammalt
folk att prata högt för sig själfva.
»Jag är från Montsou», sade han, »jag heter Bonnemort.»
»Det är väl ett öknamn», frågade Etienne förundrad.
Gubben smågrinade belåtet och sade, i det han pekade på Voreux:
»Ja, ja... Tre gånger har man tagit upp mig där nerifrån i småbitar,
den första gången med hela s vålen brunstek t, den andra gången med jorden
ända upp i gapet, och den tredje gången med buken uppsvälld af vatten som
en groda... När man då märkte, att jag ändå hade lifhanken i behåll, ha de
för rolighets skull kallat mig Bonnemort.»
Hans munterhet fördubblades; det lät som gnisslandet af ett illa smordt
block och slutade ömkligt med en förfärlig hostattack. Braskorgen lyste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
