Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
garna Leonore och Henri, som lågo slutna i hvarandras famn, hade inte
rört på sig och andades lika stilla och sakta trots larmet.
»Catherine, ge mig ljuset», skrek Maheu.
Hon knäppte till tröjan och bar ut ljuset samt lät bröderna ta rätt på
kläderna vid det lilla ljusskimmer, som trängde ut från dörren. Hennes far
sprang upp ur sängen. Men hon dröjde icke ett ögonblick; trefvande
framför sig, gick hon i strumplästen dit ner och tände i rummet ett annat ljus
för att koka kaffet. Alla familjens träskor stodo under skänken.
»Håll mun, din rackarunge!» röt Maheu, förargad öfver att Estelle
fortfor att skrika.
Han var liten som gamle Bonnemort och var plumpt lik denne, med
stort hufvud, platt och likblekt ansikte under gult, mycket kortklippt hår.
Lillan skrek ännu värre, skrämd af de långa, knotiga armar, som svängdes
öfver henne.
»Låt henne vara, du vet ju, att hon inte tiger», sade hustrun, som låg
och sträckte sig midt i sängen.
Hon hade också nyss vaknat och beklagade sig öfver, att det var för
galet att aldrig få sofva natten fullt ut. Kunde de då inte gå sin väg tyst
och stilla? Begrafd under täcket, visade hon bara sitt långsmala ansikte
med grofva drag och en simpel, plump skönhet, som redan var vanställd
tack vare trettinio års lif i fattigdom och de sju barn, hon hade fått. Med
ögonen vända mot taket talade hon sakta, medan mannen klädde sig.
Ingendera af dem gaf mera akt på barnet, som skrek, så det höll på att storkna.
»Ack, du vet ju, att jag inte har en enda sou, och i dag ha vi bara
måndag: således sex dar, tills det blir aflöning för halfmånaden... Det finns
ingen utväg, att det kan räcka. Ni lämna tillhopa nio francs om dagen. Hur
långt vill du, att jag skall komma med det? Vi ä* tio personers hushåll.»
»Åh, nio francs!» protesterade Maheu. »Jag och Zacharie vi lämna
tre, det gör sex... Catherine och gubben hvardera två, det gör fyra; sex och
fyra bli tio... Och Jeanlin en, det gör elfva.»
»Ja, elfva; men så ha vi söndagar och andra dar, då det inte arbetas...
Aldrig mera än nio francs, säger jag!»
Han svarade inte, sysselsatt med att på golfvet leta efter sitt läderbälte.
Sedan sade han, i det han reste sig upp:
»Man får ju inte klaga, jag är ju alldeles frisk och stark. Det finns mera
än en, som när han är fyrtitvå år, får bli väglagare.»
»Mycket möjligt, gubben lilla, men det ger inte oss bröd ... Hur skall
jag kunna reda mig, säg? Du har väl inte något?»
»Jag har två sous.»
»Behåll det till ett glas.. . Herre Gud, hur skall jag reda mig? Sex
dar, det är ju en hel evighet. Vi ä’ skyldiga Maigrat sextijfrancs, och han
körde ut mig i förgår. Men det skall inte hindra mig från att i dag gå till
honom igen. Men om han håller i sig med att säga nej...»
Och hustrun gick på med dyster röst, orörligt hufvud och ibland
blundande för talgljusets bedröfliga sken. Hon sade, att skänken var tom, att
barnen begärde smörgås, till och med kaffet var slut; och af vattnet fick
man magplågor och det var långa dar, då man skulle söka att lura magen
med kokta kålblad. Efter hand hade hon måst höja rösten, ty Estelles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
