Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjut öfverröstade henne. Skriket blef outhärdligt. Plötsligt tycktes Maheu
åter höra det, ty han tog barnet i vaggan och kastade det på moderns säng,
stammande af raseri:
»Se här, ta henne, jag skulle kunna slå ihjäl henne!... Förbannade
barnunge, det fattas henne ingenting, hon diar och så beklagar hon sig värre än
någon annan!»
Estelle tog verkligen moderns bröst. Försvunnen under täcket och
lugnad af sängvärmen, lät hon nu blott höra ett litet lys tet ljud med läpparna.
»Bad inte herrskapet på Piolaine dig komma och hälsa på dem?» frågade
fadern oiter en stunds tystnad.
Modern knep ihop munnen med en min af modlöst tvifvel.
»Jo, de mötte mig, de dela ut kläder åt fattiga barn... Jag skall i
förmiddag gå till dem med Léonore och Henri. Om de bara gåfve mig fem
francs!»
Åter blef det tyst. Maheu var färdig. Ett ögonblick stod han orörlig,
sedan af slö t han samtalet med sin dofva röst:
»Hvad vill du, jag skall göra? Det är som det är. Ställ du om
soppan ... Det tjänar inte något till att prata om det. Det är bäst att gå dit
ner till arbetet.»
»Ja visst!» svarade hustrun. »Blås ut ljuset, jag behöfver inte se, hur
mina tankar se ut.»
Han släckte ljuset. Zacharie och Jeanlin gingo redan dit ner, han gick
efter dem, och trätrappan knarrade under deras tunga fötter, som voro klädda
i grofva ullstrumpor. Bakom dem var det åter mörkt i föräldrarnas
sof-lokal och i rummet. Barnen sofvo, äfven Alzires ögonlock hade fallit igen.
Men nu låg modern med vidöppna ögon i mörkret, medan Estelle spann som
en kattunge, medan hon låg och drog på den utsugna kvinnans bröst.
Där nere hade Catherine först skött om elden, en järnspis med galler i
midten och två ugnar på sidorna och där det ständigt brann en koleld.
Bolaget utdelade månatligen till hvar familj åtta hektoliter hårdt kol, som
uppsamlats på vägarna. Det var svårt att tända, men flickan, som
hvar-enda kväll täckte öfver elden, behöfde bara röra om den på morgonen och
lägga på små stycken finharpadt, mjukt kol. Sedan hon satt en vattenpanna
på gallret, kröp hon ihop framför skänken.
Det var en rätt stor sal, som tog upp hela undervåningen och var målad
i äpplegrönt och flamländskt snygg med golfvets vattenspolade stenhällar,
beströdda med hvit sand. Utom af den betsade furuskänken utgjordes
möblemanget af ett bord och stolar af samma trä. På väggarna voro
mycket grant kolorerade taflor, porträtter af kejsaren och kejsarinnan, skänkta
af bolaget, samt soldater och helgon, prunkande i guld och bjärt stickande
af mot rummets ljusa nakenhet; och det fanns inga andra prydnader än en
röd pappask på skänken och gökklockan med sin grant tillkluddade urtafla;
dess hårda tickande tycktes fylla rymden under taket. Bredvid dörren
till trappan ledde en annan dörr till källaren. Trots snyggheten förgiftade
en sedan i går instängd lukt af kokt lök den varma luften, denna tunga luft,
som alltid var fylld af stenkolslukt.
Catherine satt och funderade framför den öppnade skänken. Det fanns
icke kvar mer än ett stycke bröd och mager ost i tillräcklig mängd, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
