- Project Runeberg -  Dagbräckning /
13

(1911) [MARC] Author: Émile Zola Translator: Göte Bjurman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

knappt en klick smör; och då skulle det bredas smörgåsar åt dem fyra. Till
sist fattade hon sitt beslut, skar brödskifvorna, tog en, hvilken hon lade ost
på, strök tunt med smör på en annan och lade sedan ihop dem; detta var
det s. k. »elddonet»*, den dubbla smörgås, som hvarje morgon togs med till
grufvan. Snart lågo de fyra smörgåsarna uppradade på bordet, strängt
rättvist fördelade, från faderns stora till Jeanlins lilla.

Catherine, som tycktes helt och hållet upptagen af hushållsbestyret,
hade emellertid nog suttit och tänkt på de historier, som Zacharie hade
berättat om öfverfogden och Pierrons hustru, ty hon gläntade på ytterdörren
och kastade en blick utomhus. Det blåste fortfarande; flera ljus än förut
glindrade utefter grufbyns långa, låga huslängor, hvarifrån kunde
förnimmas en obestämd rörelse af uppvaknande. Man stängde redan ytterdörrarna
efter sig, och svarta tåg af arbetare försvunno i mörkret. Hon var väl tokig,
som stod där och förkylde sig, då lastaren vid uppfordringsverket helt säkert
ännu sof i afvaktan på att gå till sitt arbete klockan sex. Och hon stod
ändå kvar och tittade på huset på andra sidan förgårdarna. Porten
öppnades, och hennes nyfikenhet sporrades. Men det kunde nog inte vara
någon annan än Pierres lilla flicka, Lydie, som gick till grufvan.

Ett fräsande ljud af ånga kom henne att vända sig om. Hon slog igen

dörren och rusade in: vattnet kokade öfver och släckte elden. Det fanns
inte något kaffe kvar, hon måste nöja sig med att slå vatten på sumpen från
i går. Så sockrade hon i kaffekannan med pudersocker. Hennes far och
bröder kommo just nu ned.

»Fy tusan!» utbrast Zacherie, då han hade satt näsan öfver sin skål,
»det här blir man då inte full af.»

Maheu ryckte på axlarna med undergifven min.

»Bah, det är varmt och godt i alla fall.»

Jeanlin hade skrapat ihop smulorna efter smörgåsarna och blötte dem
till en soppa. När Catherine hade druckit, tömde hon på bleckflaskorna
hvad som fanns kvar i kaffepannan. Alla fyra slukade i hast förplägningen
på stående fot i den dåliga belysningen från det rykande talgljuset.

»Ä* vi klara nu?» sade fadern. »Man skulle kunna tro, att vi inte behöfde
arbeta för födan.»

Från trappan, hvars dörr lämnats öppen, hördes en röst:

»Ta allt brödet; jag har lite vermiceller åt barnen.»

»Ja, ja!» svarade Catherine.

Hon täckte åter öfver elden och på ett hörn af gallret ställde hon en
skål med lite soppa, som fanns kvar från igår, så att farfar skulle finna den
varm, när han kom hem klockan sex. Hvar och en tog sina träskor under
skänken, lade snöret till flaskan öfver axeln och stoppade »elddonet» på
ryggen mellan skjortan och tröjan. Och så gingo de ut, först männen, sedan
flickan, som blåste ut ljuset och vred om nyckeln. Det blef åter mörkt i
huset.

»Vänta, så följas vi åt!» sade en man, som höll på att stänga ytterdörren
till grannhuset.

Det var Lavaque med sin son Bébert, en pojke på tolf år och mycket god

* »L,e briquet v i det franska originalet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:52:18 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/zedagbrack/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free