Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är djupt?» frågade Etienne en grufarbetare, som sömnig stod
bredvid honom och väntade.
»Det är 554 meter», svarade mannen. »Men det är fyra hållplatser,
innan man kommer längst ned, den första på 320 meters djup.»
Bägge två tego och sågo på hisskabeln, som kom upp. Etienne frågade:
»Och om den brister?»
»Ja, om den brister...»
Grufarbetaren afslutade meningen med en gest. Nu var det hans tur,
hissburen hade kommit upp igen, lätt och oförtröttadt. Han hukade ned
sig där tillsammans med kamraterna, buren dök åter ned och efter knappt
fyra minuter kom den åter upp för att svälja en ny laddning människor.
Under en halftimme höll schaktet på att sluka så där, med ett mera eller
mindre glupskt gap, alltefter det djup, dit de stego ned, men utan något
uppehåll, ständigt lika hungrig, med jättetarmar, som kunde smälta ett helt
folk. Schaktet fylldes och fylldes om igen, och mörkret var fortfarande
dödt, buren steg upp ur tomrummet med samma glupska tystnad.
Till sist fattades Etienne åter af samma olust, som han redan hade
erfarit på slaggberget. Hvad tjänade det till att envisas? Öfverfogden
skulle af färda honom, liksom alla de andra hade gjort. En obestämd fruktan
kom honom att tvärt fatta sitt beslut: han gick sin väg och därute stannade
han inte förr än framför ångpannehuset. Genom dörren, som stod vidöppen,
kunde han se sju pannor med två eldstäder. I den hvita imman, i den med
ett hväsande ljud utrusande ångan höll en eldare på att fyra på under en
ångpanna, och hettan af ugnsglöden lät sig förnimmas ända ut på tröskeln.
Glad öfver värmen närmade sig den unge mannen, hvarvid han stötte på
en ny hop af arbetare på väg till grufvan. Det var familjerna Maheu och
Levaque. När han i teten såg Catherine, som såg ut som en snäll gosse,
fick han den vidskepliga idén att våga en sista fråga:
»Säg, kamrat, här behöfs väl ingen arbetare för hvilket arbete som
helst?»
öfverraskad tittade hon på honom, lite förskräckt af denna röst, som
så oväntadt trängde fram ur mörkret. Men Maheu, som gick bakom henne,
hade hört frågan och han svarade samt pratade ett ögonblick. Nej, man
behöfde inte någon. Denne fattige sate till arbetare, som gick och strök på
landsvägarna, väckte hans deltagande. När han hade gått ifrån honom,
sade han till de andra:
»Ja, man kunde ha det så där!... Man får inte beklaga sig, det är inte
alla, som kunna få arbeta ihjäl sig.»
Sällskapet gick in, rakt fram till baracken, en stor, groft rappad sal med
skåp, stängda med hänglås, rundt kring väggarna. Midt i salen stod en
järnkamin, ett slags ugn utan luckor, den var rödglödgad och så fullproppad
af hvitglödande kol, att stycken sprakade ned och brunno ut på det
till-stampade jordgolfvet. Salen lystes upp endast af denna brasa, hvars
blodiga reflexer dansade på de smutsiga panelerna och upp i det af kolstoft
svärtade taket.
När Maheus kommo in, skallade skrattsalvor i den tunga värmen. Ett
trettital arbetare stodo med ryggen vänd mot elden och njöto af att steka
sig. Innan man for ned, kommo alla för att på det där sättet ta åt sig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
