Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utan gick också och tog sin lampa på samma gång som Bébert, en storväxt,
enfaldig pojke, och Lydie, en liten klen flickstackare på tio år. Framför
dem gick Mouquette, hon skrek i den svarta trappan, kallade dem för
lort-ungar och hotade med att smörja upp dem, ifall de nöpe henne.
Etienne stod mycket riktigt i ångpannehuset och pratade med eldaren,
som skyfflade in kol under pannorna. Han frös häftigt bara han tänkte på,
att han åter måste ut i natten. Men han ämnade i alla fall gå sin väg, då
han kände en hand läggas på sin axel.
»Kom», sade Catherine, »här finns göra för er.»
Först begrep han inte. Men så spratt han till af glädje och tryckte
kraftigt flickans händer.
»Tack, kamrat!... Du är min själ en präktig slyngel!»
Hon började att skratta och såg på honom vid det röda skenet från
eldstäderna, som kastade ljus på dem. Hon tyckte, det var lustigt, att han tog
henne för en pojke, spenslig som hon ännu var och med håret gömdt under
hufvan. Och äfven han skrattade af belåtenhet, och de stodo ett ögonblick
och skrattade hvarandra i ansiktet med blossande kinder.
Maheu satt i baracken och drog af sig träskorna och sina grofva
ullstrumpor, nedhukad framför sin kista. När Etienne kom dit, ordnades allt
med några ord: tretti sous om dagen, ett tröttsamt, men snart lärdt arbete.
Kolhuggaren rådde honom att ha sina skor på och lånade honom en gammal
hufvudbonad, en läderhatt, som skulle skydda hufvudet, ett
försiktighetsmått, som både Maheu och hans barn försmådde. Redskapen togos fram ur
kistan, där Fleurences skyffel också råkade att ligga. Sedan Maheu hade
låst ner deras träskor och strumpor samt äfven Etiennes knyte, började han
plötsligt bli ifrig.
»Nej men hvad gör då den där kraken Chaval? Har han kanske kastat
kull någon annan flicka på en stenhög?... Vi komma en half timme för sent
i dag.»
Zacharie och Chaval stodo och stekte helt lugnt sina ryggar. Till sist
frågade den förstnämnde:
»Är det Chaval, du väntar på?... Han kom före oss och gick ned genast.»
»Och det vet du, men säger inte något till mig!... Seså, låt oss nu
raska på!»
Catherine, som stod och värmde händerna, måste följa med de andra.
Etienne lät henne gå före honom. Han ströfvade nu åter omkring i en
labyrint af trappor och mörka gångar, där de nakna fotterna åstadkommo ett
mjukt ljud som gamla sockor. Men plötsligt flammade det med glasväggar
afstängda lamprummet, som var fullt af ställningar, där på olika hyllor
stodo uppradade hundratals davyska lampor, som föregående kväll
undersökts och rengjorts och som nu brunno likt vaxljus vid en lit de parade. I
luckan tog hvarje arbetare sin lampa, som var märkt med hans nummer,
sedan undersökte han den och stängde den själf, medan markören satt vid
ett bord och skref in i listan tiden för nedstigandet. Maheu måste själf
anhålla om en lampa åt sin nye vagnskjutare. Ännu en försiktighetsåtgärd
var vidtagen: arbetarne måste defilera förbi en kontrollör, som öfvertygade
sig om, att alla lamporna voro väl stängda.
»Usch, här är det inte varmt!» huttrade Catherine.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
