Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sidan gallerverket, mot hvilket han tryckte ansiktet. Lamporna belyste alla
de vid hans fötter hopade kropparna. Bara fogdens fritt brinnande lampa i
grufvagnen bredvid lyste som en fyr.
»Den här har en genomskärning af fyra meter», fortsatte Maheu sin
undervisning. »Förtimringen skulle väl behöfva att göras om, ty vattnet silar in
från alla håll... Så där, nu äro vi nere vid flötsen — hör du?»
Etienne undrade just, hvad det var för ett ljud som af häftigt regn, han
hörde. Först hade några stora droppar slagit mot hissburens tak liksom vid
början af ett ösregn, och nu tog regnet till, föll i strömmar och blef en riktig
syndaflod. Det var säkert något hål i taket, ty en vattenstråle, som rann ned
på den unge mannens axel, genomblötte honom inpå kroppen. Det blef
bitande kallt, och man sjönk ned i ett fuktigt mörker; men med ens skar
man hastigt igenom ett bländande ljussken: visionen af en grotta, där
människor rörde sig lifligt vid skenet af en blixt. Och så sjönk man åter
ned i intet.
Maheu sade:
»Det här är första hållstationen. Nu äro vi 320 meter nere... Se, hur
fort det går.»
Han lyfte upp lampan och lyste på en af glidplankorna, som löpte undan
likt en skena under ett bantåg, som rusar fram för full maskin; och utom det
såg man fortfarande ingenting. Man ilade i ett blixtsnabbt ljusskimmer förbi
tre andra hållstationer. Det bedöfvande regnet piskade i mörkret.
»Så djuptl» mumlade Etienne.
Detta rusande nedåt, detta fall måste ha räckt i flera timmar. Han
pinades af den obekväma ställning, han hade intagit, men vågade inte röra på
sig, besvärad framför allt af Catherines armbåge. Hon yttrade inte ett ord,
han bara kände, hur hon var tryckt intill honom och värmde honom. När
hissburen omsider stannade längst ner på 554 meters djup, blef han häpen
när han fick höra, att ner far ten hade varat precis en minut. Men ljudet af
reglarna, som togo fast, känslan af den fasta grunden under honom, piggade
plötsligt upp honom, och på skämt kallade han Catherine för du.
»Hvad har du under huden, efter du kan vara så där varm?... Jag riktigt
har din armbåge i magen ännu.»
Då börj ade också hon att skratta. Var han så dum, att han ännu tog henne
för en gosse! Hade han då inte ögon att se med?
»I ögat är det du har min armbåge», svarade hon under en skrattsalva,
som den förvånade unge mannen inte kunde fatta orsaken till.
Hissburen blef tom; arbetarne gingo igenom hållstationen, en i klippan
uthuggen sal med muradt hvalf, upplyst af tre stora lampor med fria lågor.
På järnhällarna sköto burlastarne häftigt fram fulla grufvagnar. En
källarlukt slog ut från väggarna, en salpetermängd friskhet, genomstruken
af varma fläkter från stallet bredvid. Fyra gapande grufgångar öppnade
sig där.
»Den här vägen! »sade Maheu till Etienne. »Vi ä’ ännu inte framme, vi
ha drygt ett par kilometer kvar.»
Arbetarne skildes åt och försvunno gruppvis i djupet af de svarta hålen;
cirka femton gingo in åt vänstra^sidan, och sist bland dem gick Etienne, bakom
Maheu, och framför denne gingo Catherine, Zacharie och Levaque. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
