Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var en utmärkt framforslingsort tvärs igenom kollagret och af så fast berg,
att den blott delvis hade behöft att muras. De gingo en och en, de gmgo utan
uppehåll, lysta af lampornas små lågor. Etienne snubblade vid hvarje steg
och trasslade in föttema i rälsen. En stund oroade honom ett doft ljud, det
aflägsna ljudet af ett oväder, hvars våldsamhet tycktes tilltaga och som
tycktes komma från jordens innandöme. Var det dånet af ett ras, som öfver
deras hufvuden krossade den väldiga massa, som skilde dem från dagens ljus?
Något ljussken genomträngde natten, han kände klippan darra, och när han
hade liksom kamraterna ställt sig intill väggen, såg han en stor, hvit häst,
förspänd ett tåg af grufvagnar, komma emot sig. På den första satt Bébert
och höll i tömmarna, medan Jeanlin, med händerna stödda mot kanten af den
sista, barfota sprang efter.
Man satte sig åter i gång. Längre bort var det en tvärgång, det öppnade
sig ett par nya stollgångar, och där delade sig sällskapet ånyo, arbetarna
sprid-des efter hand till grufvans alla arbetsplatser. Nu var framforslingsorten
träbeklädd; ekstöttor buro upp taket och utgjorde åt den osäkra klippan en
omklädnad af bjälkar, bakom hvilken man urskilde stenkolsskiffrets skifvor,
glittrande af glimmer, och den tunga massan af matt och skroflig sandsten.
Tåg af fulla eller tomma grufvagnar passerade oupphörligt eller mötte
hvarandra, och dånet af dem fördes bort i mörkret af spöklikt trafvande djur,
hvil-kas former man icke kunde tydligt urskilja. På ett dubbelt sidospår sof en
stor, svart orm, ett stillastående tåg af vagnar, hvars häst frustade, så gömd i
mörkret, att hans otydliga länd var som ett från hvalfvet nedfallet block.
Venti-leringsluckor slogo och stängdes småningom. Och ju längre framåt man kom,
desto trängre blef gången och desto lägre, med växlande höjd till taket, så att
ryggarna oupphörligt måste böjas.
Etienne stötte hufvudet hårdt. Om han inte hade haft läderhatten,
skulle han ha spräckt hufvudskålen. Han gaf ändå noga akt på minsta rörelse
som den framför honom gående Maheu gjorde, hvars mörka silhuett af
tecknade sig mot lampskenet. Ingen enda bland arbetarne stötte sig, de måtte ha
känt till hvarje knöl eller kvist på trävirket eller ojämnhet i klippan.
Etienne hade också svårigheter genom halkan på marken, som blef allt blötare
och blötare. Ibland måste han gå fram genom riktiga träsk, som icke läto
sig bemärkas genom annat än den gyttjiga modden på fotterna. Men hvad
som mest förvånade honom var de plötsliga temperaturförändringarna. Nere i
schaktet var det rätt kallt, och i framforslingsorten, där grufvans hela
luftström sopade fram, blåste en iskall vind, hvars våldsamhet öfvergick till storm
mellan de trånga murverken. I mån efter som man sedan trängde in i de
andra gångarna, som endast med svårighet fick sin andel af luftväxlingen,
blef luftströmmen allt mindre stark, och värmen växte, en kväfvande,
bly-tung värme.
Maheu hade inte vidare öppnat munnen. Han vek af till höger i en ny
gång, och utan att vända sig om, sade han helt enkelt till Etienne:
»Flötsen Guillaume!*
Detta var den flöts, där de hade sitt brott. Redan vid de första stegen,
stötte Etienne hufvudet och armbågarna. Det sluttande taket sänkte sig så
långt ned, att han på sträckor af tjugo och tretti meter måste gå dubbelvikt.
Vattnet steg upp till fotknölarna. På det sättet gick man ett par hundra meter;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
