Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men denna gång anade han barmens börjande rundningar och förstod med
ens den värme, som hade genomträngt honom.
»Jaså, du är en flicka?» hviskade han häpen.
Med sin muntra min svarade hon utan att rodna:
»Ja visst... Det kom du då inte under fund med i brådkastet!»
IV.
De fyra kolhuggarne hade sträckt ut sig ofvanför hvarandra öfver
flöt-sens hela stigning. Åtskilda från hvarandra genom de med krampor försedda
plankor, som höllo kvar det huggna kolet, upptogo de cirka fyra meter hvar
af kolflötsen, och denna flöts var så tunn, på detta ställe knappt en half
meter tjock, att de lågo liksom tillplattade mellan taket och väggen samt
släpade sig fram på knäna och armbågarna och kunde ej vända sig om utan
att skrapa sönder axlarna. För att kunna hugga in på flötsen, måste de ligga
på sidan, vrida på halsen, lyfta upp armarna och svinga hackan med det
korta skaftet.
Nederst var det först Zacharie; Levaque och Chaval lågo ofvanför
hvarandra, och högst upp låg Maheu. Alla höggo de på skifferbädden, som de
gräfde ur med hackan; sedan gjorde de två vertikala inhugg i skiktet och
lösgjorde blocket genom att i den öfre delen drifva in en järnkil. Kolet var
fett, blocket gick sönder och rullade i bitar ned på magen och benen på
arbe-tarne. När dessa bitar, som höllos kvar af plankorna, hade hopats under
dem, försvunno kolhuggarna, inmurade i den trånga springan.
Maheu hade det värst. Där uppe steg temperaturen ända till tjugufem
grader, det var ingen luftväxling, det blef till sist så, att man kunde kväfvas.
För att kunna se hade han fäst lampan på en spik nära hufvudet och denna
lampa, som värmde upp hans hjärna, gjorde till sist hans blod kokhett.
Fukten gjorde hans pina ännu värre. Från klippan öfver honom, på några
centimeters afståud från hans ansikte, sipprade vatten fram i stora, ständigt
och hastigt fallande droppar, som i envis takt alltid föllo på samma ställe.
Förgäfves vred han på halsen och vände tillbaka hufvudet; de slogo honom
i ansiktet, krossades och plaskade utan uppehåll. Efter en kvart var han
genomvåt, men själf var han betäckt af svett och rykte af het bykimma.
Den här morgonen envisades en droppe att falla i hans ena öga och kom
honom att svära. Han ville icke sluta upp att hugga, han svängde hackan
väldeliga, så att han våldsamt skakades mellan de bägge klipporna som en
bladlus mellan två blad i en bok, där den hotas med att bli totalt tillplattad.
Det hade icke växlats ett ord. Alla höggo, man hörde blott dessa
dämpade, oregelbundna slag liksom ur fjärran. Ljuden fingo en hes klang utan
återsvar i den döda luften. Och det föreföll, som om mörkrets svärta var
något, som man förut icke känt till och som blifvit tjockare genom det kring-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
