Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Flickan opponerade sig emellertid.
»Låt bli mig, hör du!»
Han höll kvar hennes hufvud och såg henne djupt i ögonen. Hans
röda mustacher och pipskägg lågade i hans svarta ansikte med den stora
örnnäsan. Slutligen släppte han henne och gick sin väg utan att säga
ett ord.
Etienne kände en kall kåre. Det var dumt, att han hade dröjt. Nej,
nu skulle han bestämdt inte kyssa henne, ty då skulle hon kanske tro, att
han bara ville göra som den andre. I sin sårade fåfänga kände han en
verklig förtviflan.
»Hvarför har du ljugit?» frågade han sakta. »Han är ju din älskare.»
»Nej, det är han inte, det kan jag svära på», skrek hon. »Det är inte
alls något sådant oss emellan. Ibland vill han skämta... Han är ju inte
ens, från den här trakten; det är ju ett halfår, sedan han kom hit från
Pas-de-Calais.»
De hade stigit upp båda två, och man beredde sig att åter ta itu med
arbetet. När hon såg, att han var så kylig, tycktes det gräma henne. Hon
fann honom säkert vackrare än den andre och skulle kanske ha föredragit
honom. Tanken på att vara älskvärd, att trösta honom kom öfver henne;
och när Etienne förundrad undersökte sin lampa, som brann med blå
låga med en stor, blek cirkel omkring, försökte hon att åtminstone förströ
honom.
»Kom så skall jag visa dig något», sade hon helt tyst med en
vänskapligt förtrolig min.
Hon förde honom längst in i orten och visade honom en spricka i kolet.
Därifrån hördes ett svagt sus, ett knappt märkbart ljud, snarlikt en fågels
pipande.
»Lägg handen här, så känner du, hur det drar... Det är grufgas.»
Han stod förvånad. Det var då bara detta, denna förfärliga sak, som
kom allt att explodera? Hon skrattade och sade, att i dag fanns det mycket
af den varan, eftersom lamporna brunno med så blå lågor.
»Hur länge ämna ni hålla på att prata, era lättingar?» hördes Maheus
barska röst.
Catherine och Etienne skyndade att fylla sina vagnar och sköto fram dem
till det lutande planet, med styfva ryggar och krälande under grufgångens
knöliga tak. Redan vid andra turen rann svetten åter af dem och det
knakade i benen.
I kolbrottet hade brytningsarbetet åter börjats. Ofta knappade
arbe-tarne in på frukostrasten för att inte förkyla sig; och deras smörgåsar, på detta
sätt förtärda långt ifrån solen med tyst glupskhet, tyngde som bly i magen
på dem. Utsträckta på sidan, höggo de nu i med ännu större kraft och hade
blott den enda, oaflåtliga tanken att fylla många vagnar. De kände inte
mera vattnet, som strömmade ned på dem och kommo deras lemmar att
svullna, icke krampen, som framkallades genom de tvungna ställningarna,
icke det kväfvande mörkret, som gjorde dem bleka likt växter, som ställts i
en källare. Men alltefter som dagen skred fram, blef luften allt mera
förgiftad, den upphettades af lampröken, af de förpestade utdunstningarna, af
den kväfvande grufgasen, hvilken lade sig öfver ögonen som spindelväf, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
