Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han hade inte talat ut, då ljudet af steg hördes från orten ofvanpå.
Gruf-ingenjören, lille Négrel, som arbetarne kallade honom sins emellan, trädde
nästan i samma ögonblick fram däruppe i flötsen, tillsammans med
öfver-fogden Dansaert.
»Hvad var det jag sa*», mumlade Maheu. »Det är alltid någon, som
stiger upp ur jorden.»
Paul Négrel, en systerson till herr Hennebeau, var en ung man på 26 år,
smärt och vacker, med knollrigt hår och mörka mustascher. Hans
spetsiga näsa, hans lifliga ögon, som gåfvo honom utseende af en söt tax samt
ett uttryck af misstro och förstånd, som gent emot arbetarna förvandlades
till råbarkad myndighet. Han var klädd som de, nedsmutsad af kol som de
och för att inge dem respekt, visade han ett verkligt mod att låta krossa sig,
genom att besöka de farligaste punkterna samt alltid vara den första vid
ras och explosioner af grufgas.
»Här är det ju eller hur, Dansaert?» frågade han.
öfverfogden, en belgier med tjocka kinder och stor, sinnlig näsa, svarade
med öfverdrifven artighet:
»Ja, herr Négrel... Här ha vi mannen, som fick anställning i morse.»
Bägge två hade låtit hissa ned sig midt i brottet. Man lät Etienne
komma fram. Ingenjören lyfte upp sin lampa, såg på honom, men gjorde
honom ingen fråga.
»Det är bra», sade han till sist. »Jag tycker emellertid inte mycket om,
att man tar in okända personer från landsvägen. . Gör inte om det.»
Han hörde inte alls på de förklaringar, man lämnade honom, om arbetets
kraf, om nödvändigheten af att vid kolframforslingen ersätta kvinnorna
med karlar. Han hade tagit sig för att undersöka taket, medan kolhuggarna
åter togo till sina hackor. Plötsligt utropade han:
»Säg, Maheu, är ni led på lifvet?... Ta mig tusan, bli ni inte kvar här
allihop en vacker dag!»
»Bah, det håller», svarade arbetaren lugnt.
»Hvad för slag — håller?... Men klippan håller redan på att sätta sig,
och ni tyckes finna det besvärligt att förtimra på ett par meters afstånd.
Åh, ni ä’ er allesammans lika, hellre skulle ni låta krossa skallen på er än gå
ifrån flötsen för att i tid göra förtimring!... Var god och stötta
ögonblickligen här — dubbel förtimring, förstår ni!»
När arbetarna började diskutera och säga, att de mycket väl förstode,
hvad som var farligt samt visade sig ovilliga, blef han förargad.
»Jaså! Är det ni, som få bära följderna, när ni väl ha fått skallen krossad?
Nej, visst intel Det blir bolaget, som får betala ut pensioner åt er eller era
änkor ... Åh, jag skall säga er, att man känner er nog: för att ha ett par
vagnar till fulla till kvällen, skulle ni vara färdiga att släppa till lifhanken.»
Trots den vrede, som småningom fick makt öfver honom, svarade Maheu
ännu helt lugnt:
»Om vi finge bättre betald t, skulle vi förtimra bättre.»
Ingenjören ryckte på axlarna utan att svara något. Han hade nu gått
längs utefter brottet och afslöt helt kort samtalet med att där nerifrån säga:
»Ni ha en timme kvar, ta itu allihopa med arbetet. Jag förbereder er
på, att arbetslaget pliktar tre francs.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
