Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Etienne bar fram stöttorna utan att bli förargad öfver den barska
tillsägelsen, ty han var själf så ursinnig på förmännen, att han fann
grufarbe-tarne alldeles för beskedliga.
Levaque och Chaval skaffade sig lättnad i grofva ord och svordomar.
Alla, till och med Zacharie, timrade ursinnigt. Under nästan en half timme
hörde man bara stöttornas knakande, när de kilades fast med klubbslag.
Ingen öppnade munnen, de flåsade, de voro ursinniga på klippan, som de
skulle ha knuffat till och höjt upp genom att klämma till med axlarna, ifall
de hade kunnat.
»Nu är det nog», sade slutligen Maheu, som var förbi af trötthet och
förbittring. »Half två!... Just ett skönt dagsverke! Vi få inte femti sous
för det... Jag går min väg, ty jag är led vid alltihop.»
Fast det ännu var en half timmes arbetstid kvar, tog han på sig kläderna.
De andra följde hans exempel. Bara åsynen af kolbrottet gjorde dem rasande.
Då vagnskjuterskan åter hade börjat att sätta vagnarna i gång, ropade de
på henne, ilskna öfver hennes ifver: om kolet skulle ha något att stå på, så
kunde det också få gå själf t. Och med sina arbetsredskap under armen gingo
alla sex sin väg för att åter tillryggalägga de två kilometerna fram till
schaktet, samma väg, som de hade kommit på morgonen.
I skorstenen kommo Catherine och Etienne efter, medan kolhuggarne
firade sig ned. Här mötte de lilla Lydie, som stannat midt på vägen för att
låta dem passera och som talade om för dem, att Mouquette hade varit
försvunnen igen, hon hade fått en sådan näsblod, att hon hade gått och blött
ansiktet under en hel timme, ingen visste hvar. När de sedan skildes från
Lydie, sköt barnet åter sin grufvagn, krokryggad, smutsig, spännande sina
insektsarmar och ben, lik en smal, svart myra, som stretar med en alldeles
för tung börda. De åkte ned på ryggen och drogo tillbaka axlama för att
inte skrubba skinnet af pannan, och de åkte så fort utför klippan, som
blank-slipats af alla arbetslagens akterstycken, att de ibland måste hugga fast
vid förtimringen, för att klinkorna inte skulle slå eld, som de skämtande sade.
Där nere voro de ensamma. Röda stjärnor försvunno i fjärran vid en
krökning af grufgången. Deras munterhet aftog, de satte sig i gång med
trötta och tunga steg, hon före, han efter. Lamporna röko, han kunde
knappt se henne, dränkt, som hon var, i ett slags rökigt töcken, och tanken på,
att hon var en flicka, vållade honom ett visst bryderi, ty han tyckte, att han
var dum, som inte kysste henne, utan lät tanken på den andre hindra sig
därifrån. Hon hade säkert ljugit för honom; den andre var hennes älskare, de
lågo tillsammans på alla kolstybbshögar, ty hon hade redan en lättfärdig
slinkas höftvridningar. Utan hvarje skäl gick han och tjurade mot henne,
liksom om hon skulle ha bedragit honom. Och ändå vände hon sig om
hvar-enda minut, varnade honom, om det var något hinder och tycktes inbjuda
honom till att vara älskvärd. Man var ju här så allena och för sig själf, och
man skulle så gärna ha kunnat skratta och vara goda vänner. Omsider
kommo de ut i utforslingsgången, hvilket han kände som en lättnad i den
obeslutsamhet, hvaraf han led, medan hon gaf honom en sista bedröfvad blick,
saknaden efter en lycka, som de aldrig mera skulle återfinna.
Nu mullrade det underjordiska lifvet kring dem med oaflåtligt
kommande och gående af fogdarna och af vagnarna, som drogos i traf af hästarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
