Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
väg, ty med den större upplysning, han hade, kände han sig icke i besittning
af samma undergifvenhet, som denna boskapshjord; han skulle nog till sist
strypa någon af cheferna.
Plötsligt blef han bländad. Uppfärden hade varit så hastig, att han
blef alldeles förbluffad af den klara dagern, och ögonlocken klippte i detta
ljus, som han redan hade blifvit ovan vid. Men han kände det i alla fall som
en lisa, när hissburen sjönk ned på reglarna. En hisskarl öppnade dörren,
och arbetarskaran hoppade ur grufvagnarna.
»Säg, Mouque», hviskade Zacharie i örat på hisskarlen, »råkas vi i kväll
på Volcan?»
Volcan var ett musikkafé i Montsou. Mouquet plirade med vänstra ögat
med ett tyst skratt, som klöf käkarna på honom. Kort och tjock som fadern,
hade han den oblyga minen hos en lustigkurre, som lefde upp allt utan att
bekymra sig om morgondagen. Mouquette kom just i sin tur ut ur
hisskorgen, och han gaf henne af broderlig ömhet en förfärlig klapp nedanför
ryggslutet.
Etienne kände knappt igen det höga skeppet i schakttornet, hvilket han
hade tyckt se så oroväckande ut i lyktornas skumma sken. Det var endast
kalt och smutsigt. En gråaktig dager trängde in genom de dammiga
fönstren. Endast kopparen på maskinen därborta blänkte; de med fett
insmorda stålkablarna gingo som band, doppade i bläck, och linskifvorna där
uppe, den väldiga timmerresning, som bar upp dem, hissburarna,
grufvagnarna, all denna metall, hvarmed man hade slösat, fördystrade salen med
sin sträfva, grå färgton af gammalt järnskrot! Utan uppehåll skakades
gjut-järnshällarna af de skramlande hjulen, och från det framforslade kolet steg upp
ett fint kolstoft, som svartpudrade golf och väggar, till och med bjälkarna i
hisstornet.
Men Chaval, som hade kastat en blick på poletttaflan inne på
mottagarens med glasfönster försedda lilla kontor, kom tillbaka ursinnig. Han hade
funnit, att man hade kasserat två vagnar för dem, den ena, emedan den icke
innehöll den föreskrifna kvantiteten, den andra, emedan kolet i densamma
icke var af riktig beskaffenhet.
»Nej, nu går det för långt!» skrek han. »Ytterligare tjugu sous
mindre!... Så är det att ta in odågor, som begagna sig af armarna som grisen
af svansen.»
Och hans sneda blick på Etienne fullbordade tanken. Denne kände sig
frestad att svara med knytnäfvarna, men så tyckte han, att det inte tjänade
till något, eftersom han skulle ge sig i väg därifrån. Detta beslöt han sig
nu bestämdt för.
»Det kan ju inte gå så bra första dagen», sade Maheu för att mäkla fred.
»I morgon skall han reda sig bättre.»
Alla voro lika förbittrade och kände behof af att gräla. När de
passerade lamprummet för att lämna tillbaka lamporna, barkade Levaque ihop
med lampskötaren, som han beskyllde för att putsa hans lampa illa. Först
i baracken, där elden alltjämt brann, blefvo de lite spakare. Man måste
till och med ha lagt på för mycket kol, ty järnkaminen var rödglödgad, det
stora rummet, som saknade fönster, tycktes stå i lågor, så blodröda voro
kolbrasans reflexer på väggarna. Och man grymtade af välbehag, alla ryg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
