Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»En sejdel» rekvirerade Maheu af en frodig, blond flicka, dotter till en
grannfru, som ibland såg till salen. »Är Rasseneur hemma?»
Flickan vred på kranen till en liten plåtankare med öl och svarade, att
värden strax skulle komma in. Sakta tömde Maheu i ett enda drag hälften
af sejdeln, för att skölja ner dammet, som täppte till halsen på honom. Han
bjöd inte sitt sällskap. En enda gäst till, en annan våt och smutsig
grufar-betare, satt vid ett bord och drack under tystnad sitt öl med en djupt
fundersam min. En tredje kom in, fick efter en åtbörd, hvad han ville ha, betalade
och gick utan att säga ett ord.
Men in trädde med godmodigt småleende en stor man på cirka 38 år,
med trindt och slätrakadt ansikte. Det var Rasseneur, en för detta
kolhuggare, som bolaget för tre år sedan afskedade i följd af en strejk. Duktig
arbetare, hade han också lätt för att tala och ställde sig därför i spetsen för
alla klagomål samt hade till sist blifvit de missnöjdes ledare. Liksom många
andra bland grufarbetarnas hustrur, hade hans hustru redan då en
serve-ringsrörelse; och när han blef bortkörd, blef han själf krögare, skaffade sig
pengar, flyttade sitt värdshus midt emot Voreux, såsom en utmaning mot
bolaget. Nu gick hans affär mycket bra, där blef en medelpunkt, och han
förtjänade pengar på den förbittring, som han så småningom underblåst
hos sina för detta kamrater.
»Det här är en ung man, som jag anställde i morse», förklarade Maheu
rakt på sak. «Har du något af dina bägge rum ledigt och vill du ge honom
kredit för fjorton dagar?»
Rasseneurs stora ansikte fick plötsligt ett uttryck af stort misstroende.
Han gaf Etienne ett granskande ögonkast och utan att besvära sig med
att uttrycka någon ledsnad svarade han:
»Båda mina rum ä’ upptagna. Omöjligt!»
Etienne väntade sig detta afslag. Men ändå plågade det honom och
han förvånade sig öfver den ledsnad, han plötsligt erfor, öfver att gå sin
väg. Men sak samma, han skulle gå, bara han hade fått sin halfannan
franc. Grufarbetaren, som satt och drack vid ett bord, hade nu gått.
Ideligen kommo andra, en och en, för att skölja halsen, sedan gåfvo de sig i
väg igen med samma slankiga gång. Det var rätt och slätt en spolning,
utan glädje eller passion, det tysta tillfredsställandet af ett behof.
»Det är således ingenting särskildt?» frågade Rasseneur i en egendomlig
ton Maheu, som drack ur sitt öl i små klunkar.
Maheu tittade sig omkring och såg, att det icke var någon mera där
än Etienne.
»J0, man har kommit i delo igen... för förtimringen.»
Han talade om, hvad som förefallit. Krögarens ansikte blef blossande
rödt, en blodkongestion kom det att svälla och bröt i lågor fram i hy och
ögon. Omsider brast han ut:
»Bravo! Om de understå sig att sänka arbetslönen, så barkar det åt
skogen för dem.»
Etienne besvärade honom. Men han fortsatte ändå, under det att han
då och då kastade sneda ögonkast åt honom. Och i halfkvädna ordalag
och med underförstådda meningar talade han om direktören, herr
Henne-beau, om dennes hustru, om hans brorson, lille Négrel, utan att nämna dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
