Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid namn, upprepande, att det inte kunde fortfara på detta viset och att det
måste gå sönder när som helst. Eländet var alltför stort, han nämnde om
järnverk, som lades ner, och hur arbetarne fingo gå därifrån. Under en
månads tid hade han gifvit bort bortåt ett halfpund bröd om dagen. Dagen
förut hade han hört, att herr Deneulin, som rådde om en grufva i grannskapet,
inte visste, hur han skulle kunna hålla sig uppe. Han hade dessutom nyss
fått ett bref från Lille, fullt af oroande meddelanden.
»Det är från den där personen, du vet», mumlade han, »som du en kväll
träffade här.»
Han blef afbruten. Hans hustru kom nu också in, en lång och mager,
hetsig kvinna med lång näsa och violblå kindknotor. I politiken var hon
mycket radikalare än hennes man. »Jaså, Plucharts bref», sade hon. »Ja,
om han vore herre, så skulle det snart bli bättre.»
Etienne, som hade hört på en stund, förstod meningen och flammade
till vid dessa tankar på elände och hämnd. Det namn, som plötsligt
kastades fram, kom honom att fara upp. Liksom mot sin egen vilja sade han
helt högt:
»Pluchart, honom känner jag.»
Man tittade på honom, och han måste tillägga:
»Ja, jag är maskinarbetare, han har varit min förman, i Lille... En
duktig karl, jag har ofta språkat med honom.»
Rasseneur såg åter granskande på honom, och hans ansikte fick hastigt
ett annat uttryck af en plötslig vaknad sympati. Till sist sade han till sin
hustru:
»Det är Maheu, som fört hit den här herrn, som är kärrskjutare åt
honom, för att höra efter, om det inte finns någon kammare ledig här ofvanpå,
och om vi inte skulle kunna ge kredit för en fjorton dagar.»
Nu blef affären uppgjord med några ord. Det fanns ett rum, hvars
hyresgäst hade gett sig af på morgonen. Och krögaren, som blef mycket
ifrig, blef allt mera öppenhjärtig, men upprepade alltjämt, att han af
arbets-gifvarna inte begärde mera än det möjliga och icke liksom så många andra
fordrade, hvad som var alldeles för svårt att få. Hans hustru ryckte på
axlarna; hon ville absolut ha, hvad som var hennes rätt.
»Mjuka tjänare!» af bröt Maheu. »Allt det där skall inte hindra, att
man far ner i grufvan, och så länge man gör det, skall det finnas människor,
som få svälta ihjäl på kuppen ... Se bara på dig, så’n kaxe du har blifvit
på de tre åren, sedan du slapp därifrån.»
»Ja, jag har tagit mig mycket», förklarade Rasseneur själfbelåtet.
Etienne följde med ut till dörren och tackade Maheu, när denne gick, men
han bara skakade på hufvudet utan att säga ett ord, och Etienne såg, hur
han mödosamt gick uppför vägen till grufbyn. Fru Rasseneur, som höll
på att servera gäster, kom och bad honom vänta ett ögonblick, så att hon
finge visa honom upp på hans rum, där han skulle få tvätta sig. Borde han
stanna? Han tvekade åter och kände sig illa till mods öfver saknaden af
friheten på landsvägarna och hungern i solgasset, hvilken han hade utstått
med glädje öfver att vara sin egen herre. Han tyckte, att han hade lefvat
här under åratal från det att han under stormbyarna kom upp på slagghögen
till timmarna, som han hade tillbragt under jorden, krypande i de svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
