Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gruforterna. Och det var honom motbjudande att börja på nytt igen, det
var orättvist och alltför hårdt; hans själfkänsla uppreste sig emot tanken
att bli ett djur, som man för fäar och tillintetgör.
Medan Etienne stod där och stred med sig själf, irrade hans ögon öfver
den ofantliga slätten och urskilde den så småningom. Han blef förvånad,
ty han hade icke tänkt sig horisonten sådan, när gubben Bonnemort hade i
djupa mörkret antydt den för honom med en gest. Och under den blygrå
himlen, i denna vintereftermiddags matta dager såg det ut, som om allt svart,
som fanns i Voreux, allt kringflygande stenkolsdamm skulle ha fallit ned
öfver slätten, pudrat in träden, täckt vägarna och besått jorden.
Etienne stod försänkt i betraktande, och hvad som mest förvånade
honom var en kanal, Scarpeflodens kanalisering, som han icke hade sett
under natten. Denna kanal gick rakt från Voreux till Marchienne, ett
mils-långt band af matt silfver, en med stora träd kantad allé, som låg öfver de
lägre trakterna, och flytande ändlöst långt med sina gröna
strandsluttningars perspektiv och sitt bleka vatten, där de röda sluparna gledo fram. Nära
gruf van var det en tilläggsplats, där farkoster lågo förtöjda, som lastade
direkt från gruf vagnarna på viadukterna. Sedan gjorde kanalen en krök
och gick snedt genom kärren; och hela denna jämna slätts lif tycktes ligga
i detta geometriska vatten, som likt en stor väg genomskar den, forslande
kol och järn.
Etiennes blickar gingo från kanalen uppåt grufbyn, hvilken låg på
platån och af hvilken han urskilde blott de röda taken. Sedan gingo de
tillbaka till Voreux och nedanför den lerrika sluttningen stannade de på ett
par ofantliga högar af tegel, som tillverkats och bränts på stället. En gren
af bolagets järnväg gick bakom en inhägnad och utgjorde förbindelse med
gruf van. Man hissade nu nog ner de sista af grufarbetarne, som hade
tjänstgöring under natten. Nu rådde icke längre mörkrets hemligheter, de
oförklarliga åskorna, flammandet af stjärnor, som ingen kände till. Borta i
fjärran hade masugnarna och koksugnarna bleknat vid morgongryningen.
Det enda, som icke hade stannat af, var pumpverket, som alltjämt flåsade
med samma tunga, uttänjda andetag, en jättes andedrag, hvars grå imma
han nu skönjde och hvilken af intet kunde mättas.
Då fattade Etienne häftigt sitt beslut. Kanske hade han tyckt sig
däruppe, vid ingången till byn, urskilja Catherines klara ögon. Kanske var
det snarare en upprorets fläkt, som blåste från Voreux. Det visste han
icke; men han ville åter gå ned i grufvan för att lida och kämpa, han tänkte
häftigt på dessa människor, om hvilka Bonnemort hade talat, på denne
mätte och stinne afgud, hvilken tiotusen utsvultna människor gåfvo kött
och blod utan att ens känna honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
