Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man sluta sig till, att det spelade en mycket viktig roll i huset. Där
luktade godt af god mat. Hyllor och skåp voro öfverfulla af förråder.
»Var snäll och stryk väl öfver den med ägg, så att den blir riktigt
vacker», förmanade fru Grégoire, när hon gick in i matsalen.
Fastän kaloriferen värmde upp hela huset, brann där inne en munter
kolbrasa. Det rådde för öfrigt ingen lyx: ett stort bord, stolar och en skänk
af mahogny; blott ett par djupa länstolar förrådde smaken för bekvämlighet
och långa, sköna matsmältningsstunder. Man gick aldrig in i salongen,
utan satt kvar i salen en famille.
Just i detsamma kom herr Grégoire in igen, klädd i en stor plyschkavaj,
äfven han blomstrande för sina sexti år med grofva, men hederliga och goda
drag under det lockiga hårets snö. Han hade träffat kusken och
trädgårdsmästaren: ingen större skada, blott ett nedblåst skorstensrör. Han ville
gärna hvarje morgon kasta en blick på sitt Piolaine, som inte var tillräckligt
stort att vålla honom omsorger och hvaraf han hämtade alla en godsägares
fördelar.
»Nå än Cécile?» frågade han, »tänker hon inte stiga upp i dag?»
»Jag förstår inte, hur det är fatt», svarade hans hustru. »Jag tyckte
mig höra, att hon rörde på sig.»
Bordet var dukadt; tre koppar på den hvita duken. Man skickade
upp Honorine för att se efter, hvad det blef af fröken, men hon kom genast
ner igen med återhållet skratt och dämpad röst, som om hon skulle ha talat
där uppe på frökens rum.
»Ack, om herrskapet såge fröken!... Hon sofver... ja, hon sofver som
en liten Guds ängel... Man kan inte tänka sig något sötare, det är en riktig
glädje att se på henne.»
Föräldrarna växlade rörda blickar. Småleende sade fadern:
»Kommer du med och ser på henne?»
»Min stackars lilla stumpa!» mumlade hon. »Jag kommer.»
Och de följdes åt dit upp. Detta rum var det enda eleganta i hela
huset, tapetseradt med blått siden och med lackerade möbler, hvita med blå
ränder, ett bortskämdt barns nyck, som föräldrarna hade tillfredsställt. I
sängens matta hvithet, i den halfdager, som föll in från öppningarna bakom
en rullgardin, sof den unga flickan med den ena kinden stödd mot den nakna
armen. Hon var inte vacker och alldeles för kraftig, välmående och mogen
vid 18 år, men hon hade en härlig hy, en mjölklik friskhet med sitt
kastanje-bruna hår, sitt runda ansikte med den lilla uppstudsiga näsan, som låg
försänkt mellan kinderna. Täcket hade glidit undan, och hon andades så
stilla, att hennes andetag icke ens höjde den redan tunga barmen.
»Den välsignade stormen har hindrat henne från att få en blund i
ögonen», sade modern sakta.
Fadern gaf henne ett tecken att vara tyst. Båda två lutade sig ned
och betraktade med dyrkan i hennes jungfruliga nakenhet denna dotter,
som de så länge hade önskat sig och som de omsider hade fått, när de redan
hade uppgifvit hoppet. I deras ögon var hon fullkomlig, ingalunda för fet,
tvärtom aldrig nog välfödd. Och hon sof fortfarande, utan någon
förnimmelse af, att de stodo bredvid henne, att deras ansikten voro tätt invid hennes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
