Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Har det stormat?. . Det vet jag inte af, jag har inte rört på mig under
hela natten.»
De brusto alla tre i skratt, ty detta tyckte de var komiskt. Och
tjäna-rinnorna, som satte in frukosten, skrattade också, till den grad lustigt fann
hela huset, att fröken hade sofvit sina tolf timmar i sträck. Åsynen af
kakan kom ansiktena att riktigt stråla upp.
»Hvad, är den redan gräddad?» utbrast Cécile. »Det var då en riktig
öfverraskning ... Den skall smaka utmärkt till chokladen, den är ju alldeles
varm!»
De satte sig omsider till bords, chokladen rök i kopparna, och man
talade en lång stund blott om kakan. Mélanie och Honorine stodo kvar inne
och gåfvo små upplysningar om bakverket, sågo på, hur herrskapet med
smöriga läppar proppade i sig af kakan samt sade, att det var ett nöje att baka en
god kaka, när de sågo, att herrskapet åt den så gärna.
Men så började hundarna att skälla häftigt; man trodde, att det var för
pianolärarinnans skull, som hvarje måndag och fredag brukade komma från
Marchienne. En lärare i litteratur brukade också komma. På detta sätt
hade den unga flickan fått hela sin undervisning på Piolaine i lycklig
oveten-het, med barnsliga nycker och kastat ut boken genom fönstret, när något
ämne tröttade henne.
»Det är herr Deneulin», sade Honorine, när hon kom in igen.
Bakom henne trädde Deneulin, en kusin till Grégoire, in utan vidare
omständigheter, högröstad med lifliga åtbörder och en gammal kavalleriofficers
hållning. Ehuru han var öfver femtitalet, voro hans kortklippta hår och
stora mustascher kolsvarta.
»Ja, det är jag. Goddag!... Låt mig inte störa er!»
Han hade slagit sig ned, medan familjemedlemmarnas utrop välkomnade
honom. Men så togo de åter itu med sin choklad.
»Har du något särskildt att säga mig?» frågade herr Grégoire.
»Nej, inte alls», skyndade herr Deneulin att svara. »Jag har gett mig ut
på en ridtur för att friska upp mig lite, och som jag passerade förbi er grind,
ville jag titta in och hälsa på er.»
Cécile frågade om Jeanne och Lucie, hans döttrar. De mådde
förträffligt, den förra höll nu ständigt på med att måla, medan den andra, den äldsta,
från morgon till kväll öfvade sin röst vid pianot. Men i hans röst fanns en
lätt darrning, något ledsamt, som han sökte dölja under utbrotten af sin
munterhet.
»Och vid grufvan är allt godt och väl?» frågade Grégoire.
»För sjutton! Den här gemena krisen sätter ju illa åt mig såväl som
kamraterna ... Jo, nu få vi betala för de goda åren! Det har byggts bruk, byggts
alldeles för mycket järnvägar, bundits i förhållande till den kolossala
produktionen alldeles för mycket kapital. Och nu finns det inga pengar i rörelse,
man kan inte mera få driftkapital till alltsammans... Emellertid är ställningen
lyckligtvis inte förtviflad, och jag skall nog i alla fall reda mig.»
Liksom sin kusin hade Deneulin fått ärfva en andel i Montsougrufvorna.
Men han, en företagsam ingeniör, som prompt ville förtjäna en kunglig
förmögenhet, hade skyndat att sälja, när andelen hade kommit upp till en miljon.
Han hade under några månader gått och funderat på en plan. Hans hustru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
