Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ursinnig öfver att, inkilad i sina vidsträckta områden, se denna jordbit, på
sin höjd fjärdedelen af en kvadratmil, som var i en annans ägo, och efter att
ha fåfängt försökt att strypa grannen, kom det Montsoubolagets afsikt att
köpa området för lågt pris, när det var på upphällningen med dess ägare.
Kriget pågick utan stillestånd, hvardera grufvan afbröt sina stollgångar ett
par hundra meter ifrån den andra, det var en duell på lif och död, fastän
direktörer och ingenjörer hade artiga förbindelser sins emellan.
Deneulins ögon flammade till.
»Aldrig!...» utropade han i sin tur. »Så länge jag lefver, skall
Mont-sou icke få Vandame... I torsdags var jag på middag hos Hennebeau och
jag såg nog, hur han slog sina lofvar kring mig. Redan i höstas, när
storgubbarna kommo till styret, började de att kurtisera mig... Ja, ja, jag
känner dem nog, dessa markiser och härtigar, dessa generaler och ministrar —
stråtröfvare, som skulle klä af en in på bara kroppen, om man mötte dem i
någon vrå i skogen.»
Han pratade ohäjdadt. Men Grégoire sökte inte att ta Montsous styrelse
i försvar — de sex herrar, som enligt bolagsordningen af 1760 styrde bolaget
med despotisk makt och af hvilka de fem öfverlefvande vid en
styrelseledamots dödsfall utsågo efterträdaren bland de rika och mäktiga aktieägarna.
Ägaren till Piolaine, som hade så sundt omdöme, tyckte, att dessa herrar
stundom gingo för långt i sin alltför stora kärlek till pengar.
Mélanie kom in för att duka af bordet. Därute började hundarna åter
att skälla, och Honorine gick emot dörren i samma ögonblick Cécile, som höll
på att kväfvas af värmen och maten, steg upp från bordet.
»Nej, vänta! Det är nog min lärarinna.»
Deneulin hade också rest på sig. När han såg flickan gå ut, frågade
han småleende:
»Nå, hur går det med partiet med lille Négrel?»
»Därom är ingenting afgjordt», sade fru Grégoire. »Det sväfvar
alldeles i luften ... Det tål att tänka på.»
»Ja visst», fortfor Deneulin med ett uppsluppet skratt. Systersonen
och fastern tänker jag nog... Hvad jag riktigt baxnas öfver är, att det är
fru Hennebeau, som på detta sätt kastar sig om halsen på Cécile.»
Men nu blef herr Grégoire förargad. En så fin dam och fjorton år äldre
än den unge mannen. Det var alldeles orimligt. Han tyckte inte om att
man skämtade om sådana saker. Alltjämt skrattande, tryckte Deneulin hans
hand och gick.
»Nej, det var inte hon nu heller», sade Cécile, som kom in igen. »Det
är den där hustrun, du vet, mamma, med sina två barn —
grufarbetarhu-strun, som vi mötte... Sk’a vi låta dem komma in hit?»
Man var tveksam. Voro de mycket smutsiga? Nej, inte farligt, och de
skulle ställa träskorna utanför på trappan. Herr och fru Grégoire hade redan
sträckt ut sig i de stora länstolarna och smälte maten. De blefvo rädda för
att nu behöfva byta luft och fattade därför sitt beslut:
»Honorine, låt dem komma in.»
Då kommo hustru Maheu och hennes små in, stelfrusna, hungriga och
gripna af rädd blyghet, när de befunno sig i denna sal, där det var så varmt
och där det luktade fint bröd så godt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
