Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det stängda rummet hade persiennerna så småningom släppt in gråa
strimmor af dager, hvilka aftecknade sig uppe emot taket. Den instängda
luften var tung och alla fortsatte nattens sömn, Lénore och Henri på
hvarandras armar, Alzire med det bakåtböjda hufvudet stödt mot puckeln,
medan fader Bonnemort, som nu ensam upptog Zacharies och Jeanlins säng,
snarkade med uppspärrad mun. Inte minsta ljud hördes inifrån kammaren,
där hustru Maheu hade somnat om igen, medan hon lät Estelle få bröstet, som
glidit ned åt sidan, med flickan, fullproppad af mjölk, tvärs öfver magen och
nära nog förbi äfven hon, halft kväfd i barmens mjuka kött.
Gökklockan där nere gol sex. Från husräckorna i grufbyn hördes ljudet
af dörrar och sedan klapprandet af träskor på trottoarernas stensättning;
det var sortererskoma, som gingo till grufvan.Och så blef det åter tyst till
klockan sju. Då slogos persiennerna om, och genom väggarna hördes
gäspningar och hostningar. En kaffekvarn hade gnisslat länge, utan att ännu
någon vaknade inne i kammaren. Men ett aflägset ljud af örfilar och tjut
kom Alzire att sätta sig upp. Hon förstod, hvad tiden led och sprang upp
och ruskade på modern.
»Mamma, mamma! Klockan är mycket. Du skulle ju gå bort för något
ärende... Akta dig, du klämmer ihjäl Estelle!»
Och hon räddade barnet, som var till hälften kväfdt i den väldiga
svällande barmen.
»O, så skönt!» gäspade hustru Maheu och gned sig i ögonen, »man är
så utträlad, att man skulle kunna sofva hela dagen... Kläd på Léonore och
Henri, jag skall ta dem med mig; du får se efter Estelle, jag vill inte dra henne
med mig, jag är rädd, hon kan förkyla sig i det här hundvädret.»
Hon tvättade sig skyndsamt och tog på sig en gammal blå kjol, den
snyggaste hon hade, och en grå yllekofta, som hon dagen förut hade lappat på ett
par håll.
»Och mat till middagen, Gud hjälpe mig!» mumlade hon igen.
Medan modern gick dit ner, där hon vände upp och ned på allting, vände
Alzire tillbaka ut i rummet, dit hon bar med sig Estelle, som hade börjat
skrika. Men Alzire var van vid den lillas häftiga utbrott och fast hon var
bara åtta år, kände hon till ömma kvinnofunder för att lugna och förströ
henne. Hon lade henne varsamt i sin ännu varma säng och fick henne att
somna om genom att ge henne ett finger att suga på. Det var hög tid, ty
nu brast ett annat oväsen lös, och hon måste genast stifta fred mellan Léonore
och Henri, som omsider hade vaknat. Det var endast, när de sofvo, som
dessa barn kommo om sams och snällt höllo hvarandra om halsen. Så fort
hon hade stigit upp, kastade sig flickan, som var sex år gammal, öfver sin två
år yngre bror, som tog emot örfilarna utan att ge igen. Bägge två hade samma
alltför stora och liksom uppblåsta hufvud, med rufsigt, gult hår. Alzire
måste dra systern i benen och hota henne med att skrubba skinnet af henne
där bak. Så blef det bråk för tvättningen och för hvar je plagg, som hon tog
på dem. De ville inte öppna på persiennerna för att inte störa fader
Bonne-morts sömn. Han fortfor att snarka trots barnens oväsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
