Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nu ä’ jag här igen, herr Maigrat», sade hustru Maheu ödmjukt, då hon
träffade honom utanför sin bod.
Han såg på henne, men svarade ingenting. Han var korpulent, kall
och artig samt berömde sig öfver att aldrig ändra ett beslut.
»Ni skall inte låta mig gå liksom i går. Vi måste ha något härifrån att
äta till på torsdag... Det är visst sant, att vi ä* skyldiga er sexti francs
sedan ett par år ...»
Hon yttrade sig i korta, generade ordalag. Det var en gammal skuld,
som de hade ådragit sig under senaste strejken. De ha väl sina tjugu gånger
lofvat att betala den, men de kunde icke, de förmådde icke att hvar
fjortonde dag lämna honom fyrti sous. Och så hade i förgår en tråkighet
drabbat dem: hon hade måst betala tjugu francs till en skomakare, som hotade
med att annars låta göra utmätning. Det var därför de nu inte hade en
sou. Annars skulle de liksom kamraterna ha redt sig till lördagen.
Men med utspänd mage och korslagda armar svarade Maigrat på alla
böner nej med att skaka på hufvudet.
»Bara två bullar, herr Maigrat. Jag är ju förståndig, jag ber inte om
kaffe... Bara två treskålpundsbullar för hvar dag.»
»Nej!» skrek han till sist, så mycket han orkade.
Hans hustru kom ut, en liten klen varelse, som tillbragte hela dagarna
nedböjd öfver en kontorsbok utan att ens våga se upp. Förskräckt öfver
att se denna stackars kvinna vända sina innerligt bönfallande blickar mot
henne, drog hon sig skyndsamt in igen. Det påstods, att hon måste afstå
sin plats i den äkta sängen åt kärrskjuterskorna inom kundkretsen. Det
var ett kändt faktum, att när en grufarbetare ville ha anstånd med en skuld,
behöfde han bara skicka dit sin dotter eller sin hustru, vare sig hon var ful
eller vacker, bara hon var medgörlig.
Hustru Maheu, som fortfarande med blicken bad Maigrat, kände sig
generad för den bleka glansen i hans små ögon, hvarmed han klädde af henne.
Det retade henne; när hon var ung, innan hon hade fått sju barn, kunde hon
väl ha förstått det. Hon gick därifrån och drog häftigt med sig Lénore och
Henri, som plockade upp och undersökte nötskal, som kastats i rännstenen.
»Det här ska’ ni inte komma att må bra af, herr Maigrat, kom det ihåg!»
Nu var det bara herrskapet på Piolaine, som stod henne åter. Om de
inte gåfve henne fem francs, så kunde man gå och lägga sig och svälta ihjäl.
Och medan hon gick, använde hon redan i tankarna sina fem francs: först
bröd, sedan kaffe och så en fjärndel smör och en skäppa potatis till soppan
på morgonen och till moset på kvällen; till sist kanske en smula prässylta,
ty gubben behöfde en smula köttmat.
Kyrkoherden i Montsou, abbé Joire, gick förbi och lyfte upp sin kaftan
med smidigheten hos en stor, välfödd katt, som är rädd för att väta pälsen.
Han var vänlig och ville synas bekymra sig om ingenting för att inte stöta
sig med hvarken arbetare eller arbetsgifvare.
»God dag, herr pastor!»
Han stannade icke, bara smålog åt barnen och lät henne stå där midt
på vägen. Hon var inte alls religiös af sig, men hade helt tvärt fått den idén,
att prästen skulle ge henne något.
Och vandringen börjades på nytt i den svarta, klibbiga smutsen. Ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
