Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var det två kilometer kvar, hon måste nästan släpa på barnen, som inte
längre tyckte det var roligt, utan voro alldeles förbi.
»Bär mig, mamma!»
Hon bar dem, omväxlande den ena och den andra. Landsvägen var
gropig af vattenpölar, hon skörtade upp sig för att inte komma fram alltför
smutsig. Tre gånger höll hon på att falla, så slipprig var den evinnerliga
landsvägen. Och när de omsider hunnit fram till trappan, rusade ett par
stora hundar fram emot dem och skällde så häftigt, att barnen skreko af
fruktan, tills kusken tog en piska och körde bort djuren.
»Ställ träskorna här och stig in», sade Honorine.
I matsalen stodo modern och barnen orörliga, bedöfvade af värmen,
som plötsligt mötte dem, och mycket förlägna af de blickar, som den gamle
herrn och den gamla damen gåfvo dem bortifrån länstolarna, däri de
sträckte sig.
»Min dotter», sade den sistnämnda, »fyll nu ditt lilla värf.»
Herrskapet Grégoire hade gifvit Cécile det uppdraget, att vara deras
allmoseutdelerska. Enligt deras uppfattning hörde detta till en god
uppfostran. Man måste vara barmhärtig och själfva sade de, att deras hus var
den gode Gudens hus. De smickrade sig själfva med, att de öfvade
barmhärtighet med urskiljning, pinade, som de voro, af ständig fruktan att bli
lurade och att lägga hyende under lasten. Därför gåfvo de aldrig pengar
— aldrig! — inte tio sous, inte två sous, ty det var ett bekant faktum, att
bara den fattige hade en slant, så söp han upp den. Deras allmosor voro
därför alltid in natura, framför allt varma kläder, som under vintern delades
ut till fattiga barn.
»Ack, de små hjärtungarna!» utropade Cécile, »så bleka de blifvit genom
att gå i kylan!... Honorine, gå och hämta paketet, som ligger i skåpet.
Jag har just kvar ett par ylledräkter och halsdukar... Ni skall få se,
att de stackars småttingarna nog skola få det varmt.»
Då återfick hustru Maheu målföret och stammade:
»Tack så mycket, fröken... Ni ä’ alla mycket goda.»
Hennes ögon tårades, hon trodde sig säker om sina hundra sous och
bara tänkte på, huru hon skulle be om dem, ifall man inte erbjöde henne
dem. Husjungfrun kom icke tillbaka, och det uppstod ett ögonblicks
besvärad tystnad. Hållande modern i kjolen, gjorde barnen stora ögon och
stirrade på den på bordet kvarstående kakan.
»Ni har bara de här två?» frågade fru Grégoire för att bryta tystnaden.
»Ack, fru Grégoire, jag har sju.»
Herr Grégoire, som åter hade börjat att läsa sin tidning, gjorde en
harmsen rörelse.
»Sju barn, men herre Gud, hvarför?»
»Det är oförståndigt», mumlade den gamla damen.
Hustru Maheu gjorde en tafatt, urskuldande rörelse. Ja, än se’n, inte
tänkte man på det; barnen kommo ju till på så naturligt sätt. Och när de
sedan vuxit upp, drogo de också till stacken, och så gick det ihop. De skulle
nog också hemma hos dem haft att lefva på, om de inte hade haft farfar,
som knappt kunde röra sig, och om inte af hela barnskaran endast hennes
bägge pojkar och äldsta flickan hade varit de enda, som voro nog gamla att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
